Aftonbladet – 11 maj 1872, sida 3

Vesuvius och katastrofen af år 79. TIL. Vi ha af ögonvitnens berättelser sett, huru atastrofen tedde sig för dem som på aftånd följde dess utveckling. Om hvad som öregick midt i förödelsens center i Hercuanumtoch Pompeji, ega vi deremot ingen sådan uppteckning. Det oaktadt sakna vi ;j utvägar att bilda oss en ungefärlig föreställning derom. Gräfningarne ha i detta all försett oss med urkunder, hvilkas språk let blott gäller att förstå och öfversätta. Ja, det har lyckats den nyaste forskningen tt ur deras snart adertonhundraåriga grafrar uppkalla offren sjelfva såsom de gingo ch stodo i det sista ögonblicket, och låta lem på sitt stumma, men derför ej mindre vältaliga språk berätta sitt hemska öde. Om vi ej ega några samtida skildringar, har detta dock ej sin grund deruti, att alla eller ens de allraflesta af de båda städernas invånare omkommit. Det är, åtminstone hvad Pompeji beträffar, så långtifrån fallet, att man med ledning af skelettfynden beräknat, att högst en tiondel af de 15,000, som anses ha utgjort stadens folkmängd, på ett eller annat sätt blifvit begrafna med sin stad. Och om de flytt i tid, skulle alla sannolikt kunnat rädda sig. Den från berget uppstigande väldiga rökpelaren, som de hade så godt som midt öfver sina hufvuden, var dem en tillräcklig varning. De försigtigaste eller räddaste flydde också strax; de andra afvaktade händelserna, och de flesta stängde in sig i sina hus, tills mörkret, som lade sig tjockt öfver land ochisjö, och pimpstenen, hvilken tätt som hagel rasslade mot taken och atriernas marmorgolf, kom dem att tro att verldens sista stund vore kommen och att allt återvänder till kaos. När de sågo gårdarne och gatorna fyllas af pimpstenen och askan och kolonnerna och väg. garne remna af jordskalfven, beslöto de flesta sig för att fly ut på öppna fältet. Kuddar och slöjor skyddade deras hufvuden för stenregnet, medan de med facklor och lyktor trefvade sig fram genom de mörka ga torna, på hvars hvassa stenlager de ofta snafvade. På detta sätt räddade sig de flesta. Och ej ens de öfrigå begrofvos under aska och lava, såsom man i allmänhet föreställer sig. Uttrycket begrafvas är för öfrigt hvad Pompeji beträffar mycket oegentligt. Undersökningen af allt jordlager som betäcker Pompeji har nemligen gifvit vid handen, att de vulkaniska fenomen som förstörde denna stad voro desamma hvartill vi med den äldre Plinius redan i Stabixe varit vitnen. Pimpstenen betäckte staden till en höjd af 4 metrer och derofvanpå lade sig ett 1 meter djupt asklager, som senare eruptioner ökat med ytterligare 2 metrer. Tunna lager af växtmylla och små landsnäckor åtskilja de senare aflagringarne och visa att kulturen återtagit sina rättigheter, så snart luftens och fuktighetens verksamhet gjort askan fruktbar. Det skulle således vara under ett lager af endast 15 fots djup, som en hel stad, hvars hus hade mer än en våning, skulle blifvit begrafven med en del af sina invånare. Orimligheten af ett sådant antagande faller genast i ögonen och det vederlägges äfven af den massa intyg som gräfningarne lemna Det dödssätt som träffat de hundratals offer, hvilkas skelett man funnit i Pompeji har varit mer än ett, Först och främst må I ste man göra sig af med alla föreställnin gar om lava, eld och tunga stenar, som vul kanen skulle utslungat. Man finner ej er I bit lava i hela staden, då han, såsom lig I ande på en platå, var skyddad för lava