arbete hon var van att förrätta, visserligen kunde skada, men icke förändra. Det var, som sagdt, mycket att beundra uti detta, men intet att älska, åtminstone ej vid första påseende. Synbarligen låg det en högdragen sjelfkärlek uti såväl blick som hållningen af figuren, ehuru bondaktig denna föreföll, och som borde mana en betraktare att icke genom en alltför öppet visad beundran öka den egenkärlek, som stod afspeglad i hennes ansigte. Då hon gick ned för den lilla trädgårdsstigen, plockade hon en nejlika, några ringblommor och andra samt fästade dem i bröstet. Om vi hade kunnat läsa hennes tankar, skulle vi funnit, hvilken erkekokett hon var, då hon, lemnande stugan ur sigte, aftog den halsduk hon hade omkring halsen och sålunda blottade en del af det frodiga, fasta och något solbrända bröstet. Sedan aftog hon sina klumpiga skor — strumpor nyttjade hon aldrig — och gömde dem der hon ansåg dem säkra, upplöste det grofva svarta band, som i en slarfvig knut i nacken sammanhöll hennes tjocka bår, och skakade ut dess rikedom omkring axlarne. Der hon stod på den efter sista flod ännu våta, glänsande sanden, tog hon upp en knippa röd och grön sjötång, samt vred in den bland de böljande lockarna — en prydnad, som klädde henne förträffligt. Hon såg sig omkring hvar de främmande herrarne voro, upptäckte dem på ett litet afstånd, rökande och utsträckta på marken, och började då att långsamt med skenbar liknöjdhet gå fram emot dem. De voro i ett för lifligt samtal att genast upptäcka hennes närmande. Som de lågo der sida vid sida, tycktes de vara fullkomliga motsatser. Den yngre af. dem var omkring 26 år; snarare öfver medellängd; med