Aftonbladet – 11 maj 1872, sida 2

John Read tar väl henne ifrån er rätt snart, tänker jag; sade mrs Cornish. John Readb utbrast hennes granne lifligt, hvem hair sagt att de skulle bli ett par? Åh kors! de är alltid tillsammans, man ser dem jeint i sällskap, och han måtte då vara god nog åt hvilken flicka som helst häromkring. Hvilken som helst! jag hoppas att John Read, och ni också, mrs Cornish, kommer ihåg att min Nell är en lady och kanske blir en fin dam endera dagen, ifall det behagar Gud att insätta henne i hennes rättigheter. Hon är inte passande för någon sådan, som John Read, hur präktig han för öfrigt må vara. Ni må väl säga detta, var svaret, en bättre gosse har aldrig dragit ett nät. Det sätt, på hvilket han underhåller sin gamla hjelplösa mor, är ett vackert exempel. Han blir en god man, för hvem han väljer, lady eller inte. Må vara, må vara, sade mrs Willis, tankfull. Jag har ingenting emot honom, men han passar ej för en flicka sådan som min Nell. Mrs Cornish teg, som en klok qvinna, men hon visste mycket väl med alla de friga i Chelton Marsh, att, om John Read icke dugde för Nell Willis, den man icke lefde, som borde hafva henne. Under tiden tog föremålet för deras samtal, som fosterbrodern hade förutsagt, sin väg ner till stranden. Hon var en lång, välväxt flicka, med ett mera grannt än egentligen skönt ansigte. Det fanns mycket att beundra uti hennes stora, lifliga ögon och mörka hår, hvilka öfverensstämde så väl med den friska, röda och hvita hyn samt uti den ädla formen af hennes fötter och händer, hvilken det hårda