Aftonbladet – 8 maj 1872, sida 3

Richard Wagner om Auber.) Februari-revolutionen försiggick utanAu bers medverkan; deremot helsade mästaren i den högsta gubbäldern ännu kejsar Louis Napoleon med en Dernier jour de bonheur, betecknande denna afton för den honom med ett -smålöje komplimenterande suveränen, förmodligen med sin sjelfbelåtna handgnuggning, såsom sin andra lyckliga dag. För oss tyskar blef det annorlunda: verkligt lif behöll hos oss endast Den stumma från Portici. I henne igenkände vi den moderna franska andan iklädd sin anslående skepnad; att rätt uppskatta detta verk och från mången sida hemta lärdom deraf kunde gälla såsom den bästa ursäkt för oss, att vårt första omdöme lät till sin stora skada besticka och vilseleda sig rörande halten och betydelsen af revolutionen i Paris. Den lärlom, som var att inhemta genom ett opartiskt betraktande af detta Aubers verk, borde dessutom vara egnad att föra oss till vigtiga för närvarande från vår konstkritik innu mycket aflägsna upptäckter rörande ett iramatiskt-musikaliskt konstverks verkliga faktorer. Härvid hade vi ännu alltid att utgå från den fråga, hvars besvarande vi hittills blott inskränkt till allmänna, kulturpsykologiska förklaringsgrunder, nemligen: huru ett partitur med så obestridliga, för visso också rent musikaliska företräden hade lyckats för denne, blott och bart såsom musikus betraktad, så svagt begåfvade talang? Att auktorns fantasi här råkat i glödhetta såsom aldrig förr eller senare, gör ej fullt ill fyllest såsom förklaringsgrund just för ien utmärkta musikaliska konceptionen och 7) Se A, B. nr 102 och 104.