STOCKHOLM den 8 Maj. Vv Vv. b Vid i dag af kamrarne företagen gemefiam votering beslöts med 136 röster (15 i !8 örsta och 121 i Andra kammaren) mot 128 I ä 2 i Första, 46 i Andra) att den landshöt5! ngen i Stora Kopparbergs län på lön ank agna kronolägenheten Hushagen i Stora una socken af nämnda län må, utan föridring af dess i jordeboken nu påförda inta, utgörande, omsatt i penningar efter förordningen den 23 Juli 1869, 202 rdr 5 öre, varda inom den 14 Mars 1873 till tora Kopparbergs bergslag försåld emot en öpeskilling af 100.000 rdr, samt med vilor att det med bergslaget den 13 Mars 355 om lägenheten afslutna arrendekonakt vid tillträdet till all kraft och verkan irfaller, utan att något ersättningsanspråk E Lvad beskaffenhet som helst må af bergsget mot kronan väckas, äfvensom i samanhang dermed förklarat, att ofvanberörda öpeskilling bör till riksgäldskontoret ingå, mot det att å riksstatens sjette hufvudtitel ppföres ett särskildt förslagsanslag å 2500 Ir, till bestridande af ersättning, beräknad fter ärligt medelmarkegångsvärde å det till undshöfdingen i länet för närvarande från fråga varande lägenhet utgående arrende smte forsellönsersättning. Minoriteteten röstade för Första kammaens beslut, att, med bifall till försäljningsörslaget, såsom ersättning åt landshöfdingeineregleringsfonden skulle under sjette hufudtitelns anslag till landstaterna i länen ppföras ett årligt belopp af 3500 rdr. -nm Im Am mp pk OO PM FRE -——— Bland ärenden, som sedermera under förniddagen blifvit handlagda, har intresset öreträdesvis fästat sig vid grundskattefräjans behandling i Andra kammaren, hvilken edt till det resultat, att kammaren utan rotering bifallit statsutskottets hemställan, tt riksdagen ville i skrifvelse till K. M:t nhålla, att K. M:t täcktes till nästkomnande riksdag afgifva förslag till grundkatternas successiva afskaffande, genom deras uflösning och afskrifning i förening. Detta utskottets förslag biträddes under ifverläggningen af hrr Olof Larsson i Nasta, Lars Pehrsson i Hjulsta, Mankell, Ifvarssor, Key, Englander, Forsbeck, C. J. Bengtsson, Gunnarsson, ÅA. Johansson, Brunberg, Liss Olof Larsson, Dufva och Samuel Jonsson. Åtskilliga af dessa talare skulle dock helst önskat, att yttrandet om aflösning icke hade ingått i förslaget, hvilket de dock biföllo såsom i deras tankar innebärande ett tillmötesgående mot dem, som voro motståndare till grundskatternas afskaffande. En och annan, t. ex. hr Mankell, var emellertid af den åsigt, att det skulle visa sig att aflösningen voro omöjlig att tillämpa och att det således i sjelfva verket skulle sluta med blott och bart en afskrifning. Formligt yrkande att riksdagen skullei sin skrifvelse endast tala om afskrifning, framställdes deremot af -hrr Sven Nilsson i Österslöf och Lars Ersson, hvarjemte hr Uhr blott ville begära grundskatternas afskaffande, utan att nämna hvarken aflösning eller at skrifning. Hr J. Bergström talade åter för bifall till det af åtta reservanter bland För sta kammarens utskottsledamöter framställda. förslaget, att begära utredning huruvida icke grundskatterna skulle kunna afskaffas efter högst 40 är, under hvilken tid de borde utgå och !6 af deras belopp afsättas till bildande af ett kapital, hvaraf staten kunde draga inkomst efter grundskatternas afskaffande. Slutligen yrkades afslag af hrr frih. Gripenstedt och Mannerskantz. Såsom de märkligaste yttrandena, som förekommo under öfverläggningen, torde väl få anses, jemte hr Sv, Nilssons argumenter för ensamt afskrifning, de som afgåfvos af hrr Ifvarsson, Gripenstedt och Dufva. Den förstnämnde af dessa tre talare tycktes lemna åsido de från andra håll framställda anspråken på undanrödjandet af en förment. orättvisa, och ställa sig uteslutande på statsklokhetens ståndpunkt och framhålla vigten för enigheten i landet af att det ifrågavarande trätofröet blifver undanröjdt, hvarpå för öfrigt skulle vinnas en förenklad förvaltning med deraf härflytande minskad förvaltningskostnad. Friherre Gripenstedt, som uppträdde mot talet om den förmenta orättvisa, som drabbade dem, som utgöra grundskatter, förklarade till en början att han kunde med så mycket större lugn yttra sig i den föreliggande frågan, som hans åsigt i detta fall. stode i den uppenbaraste strid mot hans personliga intresse. Man sade sig fordra endast rättvisa, men man förblandade tvenne helt och hållet skilda begrepp då man påstod, att på samma gång som jordegaren äfven den eller den jordfläcken skulle lida orättvisa. Orättviså regentlig mening kunde visserligen vederfaras personen, men icke materien. Återstode då att se till, huruvida den enskilda jordegarne verkligen genom grundskatterna lede något förfång. Talaren kunde icke finna det. Väl vore det sannt, att dessa skatter understundom trycka jorden ganska tungt, men man egde ej rätt förglömma, att den ursprungliga jordegaren åtagit sig dem i gengäld för den jord, kronan till honom upplåtit. På samma sätt förfore man ännu i dag vid öfverlåtelse af jord till nybyggare. Endastidetfall kunde en orättvisa sägas vara för handen, att samma hemmansdel under århundraden gått i arf led efter led till endast en person isender, men man finge väl antaga, att sådant hör till sällsyntheterna. Vidare ville man i beskattningens ojemnhet finna ett bevis för dess olämplighet. Det låge dock i sakens natur att så måste vara förhållandet, ty en egendoms förmåga af afkastning vore i främsta rummet beroroende af den omsorg, som under tidernas längd egnats dess skötsel, men icke af dess större eller mindre hemmantal. Det vore derför enligt talarens förmenande snarare att anses säsom en stor lycka, att dessa dv RE