Aftonbladet – 7 maj 1872, sida 3

— Montgomery-Cederhjelms död. I Times läses i ett bref från en tillfällig korrespondent, dateradt Neapel den 26 April, följande detaljer om vår på ett så sorgligt sätt omkomne landsmans dödssätt: En beklaglig olyckshändelse inträffade i går på ön Capri. Denna årstid lockar till beskådande af öns pittoreska skönheter tusentals resande, och i går kom ett sällskap af tio personer, bland dem hr Hugo Montgomery-Cederhjelm, öfver från Sorrento för att tillbringa några dagar på ön. Mot aftonen begåfvo de sig på en utfykt till ruinerna efter ett af Tiberii pa latser, beläget på östra krönet af ön. Hr Montgomery, blott 24 år gammal, skyndade framför de andra för att intaga en plats, der, liksom ett bröstvärn, en halfcirkelformig mur var uppförd. Han svingade sig hastigt upp på muren, men förlorade jemvigten, och rullande utför den branta sluttningen, störtade han ned i ett förfärligt djup. Alla ansträngningar gjördes för att komma till hans bistånd; karlar, vana. vid det farliga yrket att i precipicer utsätta giller för småfoglar och söm ofta våga sina lif för några få soldi, firade sig ned på tåg och efter långvarigt spanande underrättade de derom, att de sågo hans kropp, men på afstånd. Efterytterligare kraftiga ansträngningar kommo de ända fram till Motgomerys kropp, men det var för sent på qvällen att få den upp och först i dagningen följande morgon lyckades bergsklättrarne hemta upp den dystra bördan. Skulle dessa rader komma för någon af hr Montgomerys vänner, blir det en blott sorglig tillfredsställelse för dem att vara förvissade derom, att hans död måste ha varit ögonblicklig och att icke ett ögonblick försummades för att anskaffa hjelp, som dock tyvärr ej kunde medföra någon räddning. Den aflidne, som var af engelsk härkomst, var medlem af en adlig familj i Sverige och var anställd såsom attach vid svensk-norska beskickningen i Rom. Det torde här förtjena omnämnas, att anföraren för de karlar, som begåfvo sig ned för att leta efter hr Montgomery, förlorat sin far och farfar på samma ställe; men med okutligt mod och med synnerlig raskhet fortsätter han ständigt att äfventyra sitt lif vid att utsätta fogelgiller eller att afmeja det tunna gräset på de yttersta klipputsprången.