Aftonbladet – 6 maj 1872, sida 2

STOCKHOLM den 6 Maj. Vi nämnde i lördagsbladet, att konstitutionsutkottets förslag till förändring af regeringsformens 3 107 förfallit till följd af Första kammarens beslut att afslå detsamma. Man var inom denna kammare så enig i frågan, att ingen diskussion föregick det nämnda beslutet. I Andra kammaren, der visserligen en betydande majoritet (111 röster) antog förslaget, rådde dock ganska stor meningsskiljaktighet om dess nytta och nöd: vändighet. Hrr Rundgren, Ribbing och Sjöberg framhöllo nemligen det i deras tanke olämpliga både uti ett utsträckande öfver en obestämd tid af statsrådets ansvarighet och uti en ytterligare utvidgning af tillfällena att mot regerir.gen rikta anmärkningar i småsaker. Sådant vore ej egnadt att befästa statsskicket och öfverensstämde ej heller med andan af stadgandena i regeringsformens 3 107, hvilka måste antagas afse, att sådana anmälningar till K. M:t, om statsråds entledigande, hvarom 2 handlar, skola grunda sig på representationens åsigt om det system, som gjort sig gällande i regeringens åtgärder. För öfrigt anmärktes, att uttrycken i förslaget voro otydliga, då man ej kunde veta hvilken riksdag, som åsyftades med orden föregående riksdag, antingen den näst föregående riksdagen eller i allmänhet en föregående riksdag. Dessa invändningar bemöttes hufvudsakligen af hrr Sven Nilsson 4 Österslöf och Hedin. Den förre, hvars i ämnet afgifna motion föranledt utskottets förslag, förklarade detsamma framför allt hafva till ändamål att undanrödja den motsägelse, som obestridligen nu förefinnes emellan stadgandena i 39 2 2 mom. riksdagsordningen och 107 3 regeringsformen. Förstnämnda grundlagsstadgande ålägger nemligen statsutskottet att om vid den utskottet ålagda granskning med afseende å statsmedlens användning det skulle befinnas, att, emot riksdagens beslut, de till någon hufvudtitel anslagna summor befinnas dragna till andra ändamål än dem, som under samma hufvudtitel höra, eller något af riksdagen faststäldt anslag befinnes öfverskridet, skall utskottet hos kamrarne göra anmälan emot den embetsman, som en sådan anordning kontrasignerat, hvarefter förfares enligt 106 och 107 22 t regeringsformen. Nu är likväl förhållandet, att innan en sådan anmälan kan af statsutskottet hos kamrarne göras, så har statsrådet, på grund deraf attkonstitutionsutskottet vid granskningen af statsrådsprotokollen lemnat utan anmärkning den åtgärd, hvarom fråga är, redan för densamma erhållit decharge, och statsutskottets anmärkning, huru befogad den än må vara, kan således icke leda till den påföljd, som 39 2 2 mom. förutsätter, eller ett förfarande enligt 106 eller 107 22 regeringsformen. Hr S. Nilsson framhöll ganska bjert orimligheten af att låta finnas två olika grundlagslagstadganden, af hvilka det ena helt och hållet tillintetgör betydelsen af det andra. Hr Hedin uppträdde åter för att visa, att, om än möjligen det kunde vara rådligt att för undvikande af ordstrider inskjuta ordet någon framför orden föregående riksdag,så förefunnes för öfrigt ingen tvetydlighet i afseende å den tid, hvarunder ansvarigheten kunde blifva utsträckt genom den föreslagna bestämmelsens antagande; ty då det funnes bestämdt stadgadt att hvarje statsrevision skall omfatta ett års afslutade räkenskaper, så följer deraf, att en åtgärd, vidtagen under ett år, för hvilket räkenskaperna blifvit under ett föregående år reviderade, icke kan ett följande år blifva föremål för anmärkning. Då tal. till belysande häraf anförde exemplet af den anmärkning, som förlidet års revisorer, hvilka granskat 1869 års räkenskaper, hade framställt mot regeringens nämnda år vidtagna åtgärd i afseende på biskopslöner i Lund, så begagnade hr Rundgren tillfället anmärka, att detta var ett mycket olyckligt exempel, emedan det, enligt talarens förmenande just visade hvarthän den utsträckta anmärkningsrätten kunde leda, då i det anförda exemplet hvarken var fråga om några summors dragande till för en hufvudtitel främmande ändamål eller om öfverskridandet af något anslag. — Hr Hedin medgaf i sin ordning, att exemplet verkligen var olyckligt, men dock icke för honom, som hade åberopat det. Hvad åter angick påståendet, att i det anförda fallet icke var fråga om ett öfverskridet anslag, så hemställde tal. till hvar och en huruvida, när konung och riksdag bestämt att en biskopslön skall utgå med 15,000 rdr, men det befinnes att den utgår med tilläfventyrs dubbelt denna summa, sådant icke vore ett öfverskridande af anslag. annant ill Iune TA Alam frnuliat stunta