Aftonbladet – 4 maj 1872, sida 3

och menniskokött, utan man måste nu hålla p den grundsatsen att intelligensen skall betala me af sin person. Att ha tillgång på penningar är vi: serligen bra, men utan intelligens går en arm Ut I sin undergång till mötes, detta är en lärdom so1 de I den sista tiden gifvit. Friköpningsrätten är e et i gvarlefva från en annan tid. då man för pennir del gen kunde värfva annan karl att ställa i lede st, , Nu är friköpningsrätten intet annat än rättighe ..) ten att slippa ifrån att i fredstid öfva sig fö kriget; men tror någon att den som är fullkom F. ligt oöfvad under freden kan gagna under kri get? Har man ej tillräckligt med exempel frå: id sista franska kriget på huru det gick med der ot jsom icke voro tillräckligt öfvade? Men, säge d) man, beröfvar man vällandets försvar några kraf ter genom att medgifva friköpning i fredstid di et öfmingstiden är så kort? Ja, man beröfvar det in telligensen, man beröfvar det den styrka son ligger i de mera bildade och förmögnare klas sernes personliga deltagande i landets försvar Iman beröfvar det till; ång på befälsämnen Det är för öfrigt icke fråga om öfningstiden: längd ntan om statens rätt. En annan talar har sagt att man redan har tillräckligt med folk, men det är icke fråga om antalet, det ä! fråga om en stor grundsats. Då det gälle: intelligens, kan man icke räkna individerna styc ts i ketals. Dessutom saknar en reserv som är oöf vt vad allt militäriskt värde. Den kan möjligtvis bli använd i ett annat krig, men ej i det som a först bryter ut, så vida den ej skall föras till sin Alundergång. Krigen draga numera ej så långt bt lut på tiden att man hinner inöfva oöfvade reser. n iver. Det är denna sanning som den sista tidens n ) händelser lärt hela verlden och vi böra icke blunda för densamma. Zn annan talare yttrade att öfningen i skolorna vore fullt ut så god som der i gamla beväringsexercisen; ja, men det är icke rj derom det nu är frågan. Eu armå har äfven an dra behof än af folk som stå i ledet, sades det vidare. Ja, men just för att kunna ylla d behof måste man taga bort friköpningsr . Dessa behof af handtverkare, af intendenturtjen stemän 0. s. v., huru skola de i krigstid fyllas om ej rättigheten till lega och friköpning tagas ;jbort? Månne genom frivillig öfverenskommelse, genom kontrakt? Huru lång tid skulle det ej behöfvas för dylika uppgörelser! Men då ett , krig utbryter är all beräkning af tid omöjlig, allt t beror på att mobiliseringen kan ske genast; detta be åter är omöjligt utan att staten eger att använda t alla värnepligtiga för de olika behof som vid ett a sådant tillfälle yppa sig. Man har talat om att -jgenom friköpningsafgiften penningar skulle inI flyta till statskassan; men här är bl fråga om a I penningar, utan om en princip, och denna princip är en af hörnstenarne på hvilka en blifvande armborganisation måste hvila, om statens behof skola kunna tillgodoses. Målet vinnes icke ge. Inom de nuvarande årliga veppnöfningarne, men om man icke ålägger individen skyldighet att personligen göra krigstjenst, så äro alla andra i bestämmelser ändamåls Det är ej en lösryckt bit af en armorganisation, utan det är I sjelfva grunden derför, det är vilkoret föratt en armborganisation skall kunna uppgöras. Endast den som hänger qvar vid det gamla, den som vill lägga sitt nej till hvarje förslag som går i en annan riktning, endast den skall motsätta sig friköpnin; tens upphörande. En talare hade sagt. att man skulle få för stor armå utan tillräckligt befäl; men denne tal. visste ej huru stor armån skulle komma att bli. Han kunde visserligen räkna sig till vår armås storlek, i falls ten vill begagna sig af sin rättighet att in) alla beväringsskyldiga under fanorna, men i det föreliggande oskyldiga betänkandet står ej något Jom den saken. Det hade äfven af samme talare blifvit yttradt att han skulle vilja bifalla friköpningsrätten ifall den komme att leda till lottning, men friköpningsrätten är ett hinder både för in förande af lottning och andra förslag. Tal. hoppades att denne tal. icke menat att man skulle införa lottning och bibehålla friköpningsrätt. Om denna rätt äfvensom lega borttages, så är lottning ingen orättvisa, men om de qvarstå, så jär lottning den gräsligaste orätt. Tal. slutade II med att ånyo uppmana Första kammaren att, till :I ledning för kommande förslag, till omorganisering af armån, såsom sin åsigt uttala den grund Isats att, hurudant detta förslag än må bli, alla, då det gäller fosterlandets försvar, ha samma skyldigheter och rättigheter utan afseende på penningen. Första kammaren hade redan förut varmt uttalat sig i denna riktning. Villesden nu uttrycka en annan mening — ja tal. kunde icke föreställa i detta utan afbröt härmed. ) Hr Nordström fäste uppmärksamheten på hvad han ansåg för en lucka i föreskrifterna om huru Iskall förfaras då K. M: a fall meddelar frihet från att deltaga i vapenöfningar och yrkade derföre återremis Hr af Klint instämde med hr Wijkander. Grefve Lagerberg fäste uppmärksamheten på att enligt nu gällande författningar skulle inom hvarje distrikt halfva antalet beväringsskyldige kunna f) a sig, och detta torde vara tillräckligt för att bevisa orimligheten i nu gällande förhållanden, Frågan vore här om en stor princip, hurnvida det skulle bli en sanning, en lefj vande sanning, att en hvar svensk man skall göra sin skyldighet och bereda sig för att kunna försvara Tandet; en tanke på att något annat skulle kunna komma i fråga skall jaga förtrytelsens rodnad upp på hans kinder. Ba anekdot som en föregående talare erinrat om hade äfven tal. hört, fastän i något afvikande form. En ung köpman bjöd vid sista krigets utbrott en half million för att slippa ifrån den tyska militärtjensten. Genom vänner och väns vänner lyckades han också verkligen att friköpa sig, men då han sedermera kom upp på börsen, vände alla hans kamrater honom ryggen. Det var den tanke som ligger i denna filldragelse, hvilken tal. önskade se förverkligad hos oss. ) Hr Nordenfelt. Då tal. ansåg det vara hvarje mans pligt att försvara sitt fosterland, så kände I han ett behof att uttala det. Tal. egde en son. I men han skulle med glädje offra hans framtid för fäderneslandets väl. Tal. var öfvertygad att om den i fråga varande grundsatsen infördes. Iskulle, äfven om försvarsväsendets ordnande i andra afseenden icke vore fullständigt, hufvudsaken dock vara vunnen. . Hr Abelin instämde i allt hvad som blifvit Tyttradt om det i principen orätta och till sina följder ofördelaktiga deri, att uppfyllandet af pligten att försvara fosterlandet skulle göras beroende af förmögenhetsvilkor, hvartill komme att friköpsrätten vore ur militärisk synpunkt för. kastlig. Tal. skulle derföre i öfverensstämmelse med hvad han inom konungens råd vid åtskilliga tillfällen yttrat biträda den af motionären före. agna och af utskottet förordade förändringen i beväringslagen. Denna motion afser genomfö randet af en stor princip, genom hvilken åtminstone ett hinder och ott väsentligt sådant mot enomförande af en omfattande organisationsn blir undanröjdt, och då den föreslagna åtärden i sig sjelf är egnad att höja och gifva de åt hvilken arm6organisation som helst, så ville tal. med förklarande af sin tillfredsställelse och glädje öfver motionen instämma i deri ut. talade åsigter och yrka bifall till densamma. Grefve Julius Ösear Mörner anmärkte att icke en enda röst höjt sig mot den förändringen att all friköpningsrätt i fredstid måtte upphöra: men då en fiende icke gerna kan verka inom en så oerhördt stor ram som hela landet, så skulle man också kunna få tid att öfva dem som friköpt sig -l vida mera än sådant kunde ske vid beväringsmötena. Hr Tornerhjelm förändrade sitt första yrkande om afslag till yrkande om återremiss. Hr Almqvist ansåg att de anmärkning: n I blifvit gjorda mot ordalagen i utskottets förslag, tlicke vore af den betydelse, att de kräfde en återremiss. Händelsen vore, att den som af särskil elda ömmande omständigheter eller till följd deraf latt han flyttar till främmande land komme att n I befrias från beväringsöfningar. icke derföre ben böfde erlägga någon afgift. Denna vore borttaal gen, men icke K. M:ts rätt att; befria från ifrå1 I gavarande skyldighet. Utskottet hade nemligen velat lägga vigt på, att de omständigheter, som it unde föranleda en befrielse, ej skulle vara af n I den beskaffenhet, att penningar dervid kunde fI spela någon roll, utan att KK M:t uteslutande tI skulle bedöma dem från sin höga ståndpunkt. ;a I Det var penningarnes betydelse i detta fall. som t. I utskottet velat borttaga, något som var nödvändl digt för att göra den stora principen gällande. ia I Denna stora princip vinnes genom-bifall till det eI förslag, som förelagts af lagutskottet; men et! försök att genom återremiss undanskjuta frågar xI skulle kunna gifva anledning till den föreställ 1. ning, att man icke vill en stor sak. Om mar 1 I således i öfrigt kan antaga förslaget och Försts m I kammaren gil i r det då skäl at g-I för några ords skull, som sedermera kunna än 12 drås a K. M:t eller ånyo underställas represen bövlad ladan 1 i sr ttbtationen, kosta åsido. denna fråga. Vid sku bold votöring. tets förslag med 7 återremiss. Ötverläggningen rörande förändring a Regeringsformens 2 72. Forts. från n:r 89.) Hr Rydin begärde ordet närmast efter h Wallenberg och framhöll att hvarje dröjsmål me anda 2E mläment ntgör om förligt för Tan