vi ingenting kunde ha att skaffa med den komiska operan i Paris ). Jag kan icke komma i håg, att denna Parisbefolkningens cancau-dans blifvit tagen och bearbetad såsom materialet till den mest träffande förklaringen öfver Parisbefolkningens franska eller kanske riktigare: galliskromaniska karakter. Oss måste det synas, att grunddraget i densamma härigenom med öfvertygande plastik kunde uppställas framför oss, i synnerhet om vi jemföra andra folks nationaldanser med deras! karakter, hvarvid det icke torde falla sig. svårt att göra sig en rätt trogen föreställning om spanioren genom hans fandango, neapolitanaren genom hans tarantella, polacken genom hans mazurek, väl också tysken genom hans walzer o. 8 Vv. I afseende på den parisiska cancan känner jag mig icke hågad att inlåta mig på en närmare framställning; studierna härtill ha för öfrigt på! den senare tiden blif nerligen ade, d na kan göra dem fri a hofteatrar, på I ns konstmässigt I deremot angår don fr. ken vi tala, så måste j ställa det nbart vågade påstående: att Auber blef i stånd att skrifva en Stunma från Portiei, emedan han fattade depna märkvärdiga produkt af vår civilisation, parisaren, vid hans rot och derifrån upplyfte honom till den för honom högsta möjliga gloria, liksom revolutionen svingade den m nv 3) Detta har dock slutligen lyckats hr v. Flotow, visserligen dock först sedan denna komiska operamusik rnedsjunkit till den yttersta trivialitet — hvilket åter kastar en besynnerlig dager öfver smaken hos våra konstförståndiga cavaliere.