ningsvärda, att denna Stummar verkligen urskiljes såsom ett enstaka moment icke blott i den franska operamusikens historia, utan äfven i Aubers egen konstproduktion. Ville vi försöka för oss förklara detta verks ensamhet i sitt slag, hvilken också kan betraktas såsom oefterhärmlighet, så skulle vi finna, att här en viss exeess egde rum, hvilken endast var möjlig för den franska andan, och äfven för denna blott en gång. Obestridligen bjuder det Auberska partituret på många företräden och effektfulla nyheter, hvilka sedermera blifvit gemensam egendom för alla,.i synnerhet de franska operakompositörerne; hit höra framför allt den lysande instr umenteringen, den pregnanta koloriten, säkerheten och djerfheten i orkester-effekterna, bland andra t. ex. äfven hans förut såsom så vågad ansedda behandling af stråkinstrumenterna. isynnerhet vioa, hvilka han nu i i N fverdådigaste passager. dessa infly telserika en mäst: drastiska gruppering af körensemblen, S fö rsta gången lå nd: musiks im ovanliga e C till och med stämföringen, hvilka verkligen bibehållits och ytterligare användts af Auber sjelf och hans efterhärmare såsom en förökning i medlen till träffande karakterisering i dramatisk mening. Äfven må vidare den fina uppmärksamhet omnämnas, som mästaren alltid riktar på den sceniska händelsen, i hvilken ingenting undfaller honom, och som han för det inoch utledande orkestermellanspelet, hvilket fordom bestod af banala trivialiteter, förstår att på ett sinnrikt sätt begagna till fängslande musi