Aftonbladet – 3 maj 1872, sida 2

årige gubbens ovanliga lifsseghet, hvilken nyligen tillät honom uthärda sitt lands nederlag och besvärligheterna under den fiendtliga belägringen af Paris, slutligen gaf vika för intrycket af skräckdagarne under kommunens herravälde. Nära nog hade härigenom den besynnerliga ära af en ateistisk begrafning, som kommunen i Paris förunnade sina hädangångne, kunnat komma ho nom till del; då det härifrån lyckligt bevarade liket sedermera jordfästes med alla kyrkliga hedersbetygelser, höll hr Dumas d. y. till den aflidnes åminnelse ett graftal med blödig retorisk patos, i hvilket dock Auber framställdes för sina landsmän i en, såsom mig tycktes, mycket falsk dager. Just detta tal, hvari Auber firas såsom en för sitt land i melodiska tårar försmältande harmoniens ljusgenius, visade mig, likasom äfven nu, då det gällde den betydande frasen, att fransmannen icke rätt förstod sig på den mest franske af alla sina kamrater och vid Aubers graf ansåg saken afgjord med en intetsägande floskel, om blott denna var riktigt sentimentalt högstämd. Härvid rann det mig i minnet, hvilken förunderligt missaktande åsigt om Auber jag år 1840 stötte på hos den högre parisiska musikyerlden. I en recension för Gar zette musicale öfver en ny opera af Halevy råkade jag komma att taga till ordet för den franska operamusiken mot den italienska: härvid beklagade jag med full uppriktighet smakens förskämning hos den stora operan, på hvilken på den tiden Donizetti med sitt obesvärade slappa maner allt mer innästlade sig och sålunda, hvilket jag äfven sökte bevisa, på ett allt känbarare sätt trängde undan de berömliga ansatserna till en egen, specifikt fransk stil för den stora operan, Då omnämnde jag äfven Den