Aftonbladet – 1 maj 1872, sida 3

dagens högtid och vigseln i den lilla vackra kyrkan, klädd med blommor och löf. Under tiden hade stjernorna börjat lysa, en efter annan, och öfver hela naturen låg ett uttryck af stilla, innerlig frid. Då de gingo upp för alln och sågo Beechhurst Denes vackra, ståtliga byggnad framför sig, lyfte dess egare på sin hatt och hans läppar rörde sig tyst. Ötto tänkte att han yttrade något angående det varma vädret, men Tom sade följande ord: Gud vare lofvad, för de vägar Han har ledit mig alltsedan den dagen då jag här blef buren, ett fattigt, hemlöst barn och min fars tårar föllo på mitt ansigte. Måtte Han ledsaga mig ända till lifvets slut!Och så började ett nytt lif vid Beechhurst Dene i kärlek och glädje och Susanna Cole fick den plats, som hon eftersträfvade. Men folket i Hurst Leet kunde aldrig rätt öfvertygas om att icke Röbert Owen hade gått igen. Man talade bara ej så mycket derom, efter han hade varit sir Tom Clanwarings morfar. Slut