Aftonbladet – 1 maj 1872, sida 3

Så tycker jag med, sade Tom, som bet sig i läppen för att inte falla i skratt. Jag tackar er för det ordet, sir, sade Susanna, som syntes blifva något blidkad af hans medhåll. Jag har förblifvit ogift bara för er skull, mitt unga herrskap. Ni må tro att jag har nog haftfriare, jag med; men jag brydde mig bara om er — först den ena och så den andra. Och derför har jag, alltsedan ni kom hem, sir, gjort mig så viss på att en gång få den der platsen ! Du skall få den, Susanna, sade Tom med lyckligt bibehållet allvar. Jag lofvar dig det. Susanna neg med belåten min, tog sin korg och gick. May böjde sig ut genom fönstret och då Tom gick fram till henne, ville hon icke vända sig om. Han tyckte sig höra henne gråta. May! Min älskade! Hvad är det. Han drog henne ömt till sig och hon gömde ansigtet vid hans bröst. Tom böjde sig ned och ville veta hvad hon sörjde öfver, Ingen sorg numera! hviskade hon, Det r ej första gången, sedan du kom åter, som jag gråtit af sällhet. Medan Susanna pra tade — enfaldig som hon är! — kom jag att erinra mig den tid af ångest, ja förtviflan. som varit och jag började jemföra den med hvad som är. Gud har varit mycket god emot 0ss. Mera än god, May. Vi skola — hvem kommer nu? May böjde sig åter ut genom fönstret Det var Otto Clanwaring som kom. Har hade rest ned från London, för att vara sir Toms marskalk på bröllopet. De återvände hem, arm i arm, de båd: unga männen, den vackra sommarqvällen och språkade gladt och förtroligt om morgon