Aftonbladet – 30 april 1872, sida 3

plats, torde hafva svårt att bibehålla en så enkel, grannlaga godhet emot sina medmenniskor, torde knappt få det sinne för arbetsamhet och allvar, som Tom Clanwaring. Menniskor funnos emellertid, hvilka ansågo honom alltför godsinnad, för efterlåten, för att, som tillbörligt var, bevaka sina egna intressen. Så hade han ju, till exempel, menade de, öfverlåtit värdshuset på nytt arrende till miss Emma Geach! Med den djerfhet, som låg i hennes natur, hade Emma en dag presenterat sig i sir Toms arbetsrum, under det han satt vid sina räkenskaper, och framfört sin anhållan. Skulle hon kunna räkna på sin utkomst af värds huset? hade sir Tom frågat, hvarp-hon med mycken bestämdhet genmälde: :aJa, ganska säkert; och meddelade honom på samma gång en liten underrättelse rörande henne sjelf: hon skulle gifta sig med Jim Pound. Hon ämnade sköta värdshuset och passa upp på kunderna, medan Jim skötte sina värf som vanligt. Och ordentligt skulle der tillgå, tillade hon — och Tom såg att hon menade det. Inga dåliga karlar, som i Blacks tid, skulle nu hafva sitt tillhåll der. Hon skulle äfven önska, ifall sir Tom icke hade något deremot, att värdshuset hädanefter fick heta Hvetekärfven och då ville hon låta måla en ny, grann skylt, med en kärfve, förgyld och vacker. Baroneten svarade att han icke hade något alls att invända deremot; han tyckte tvärtom att Hvetekärfven var ett Vida aktningsvärdare namn än Den smygande Indianen. Han öfverlät således värdshuset åt henne på arrende, räckte henne banden för gammal bekantskaps skull, alltsedan de somett par små trasvargar sprungo på Harrebellvägen, och önskade henne lycka. Och som James Pound var en stadgad, arbetsam och enfal