Aftonbladet – 30 april 1872, sida 3

Han torde göra klokast uti att åtminstone ej sticka an inom mina dörrar, utbrast squiren häftigt, Jarvis Clanwaring är en komplett skurk, det kan jag säga dig. Och hvad det beträffar, att han skulle komma till begrafningen, så lär det väl bli ogjordt ty han sitter i arrest. Jag vet. Otto skall taga nödiga mått och steg, för att lösa ut honom. På din bekostnad? Så bör det svårligen anses, sir — med sir Denes pengar. En liten tystnad uppstod. Mr Ardes hjerta var rördt. Tom, vi ha aldrig känt dig rätt; aldrig värderat dig som du förtjenat. Nå, så vill jag hoppas att den saken skall bättra sig för framtiden, sir, svarade Tom med ett lätt skratt. Han blef i nästa ögonblick mycket allvarsam och rösten var något sträf då han sade: Tillåtes det mig att få träffa May? Hon skyndade uturrummet, då jag kom. Gå och sök reda på henne, min käre gosse; jag ser det med glädje, utbrast squiren och skakade hjertligt Toms hand. Hur förblindade ha vi inte varit! fortfor han. Jag, som alla de andra, motarbetade din förbindelse med henne. Jag hoppas att du må förlåta oss alla. Ha vi inte kommit öfverens om, att låta gömdt vara glömdt, sir? sade Tom med beherrskad rörelse. I rummet nästintill, nedsjunken i en ländstol vid eldstaden och med båda händerna för ansigtet, för att slippa se ljuset, satt May. Hon hade hört allt. Då sir Tom kom in, steg hon hastigt upp och sträckte afbedjande fram sina händer, vid tanken på att äfven hon kunnat tvifla. Hen yttrade icke ett ord af förebråelse; han slöt henne