Aftonbladet – 29 april 1872, sida 3

Tom, jag tror inte att någon i grunden ansåg dig vara skyldig till det onda, som man påbördade dig — inte ens lady Lydia. Hvad sir Dene beträffar, längtade han hela tiden efter dig; han blef aldrig åter den samme som förr, sedan du hade rest. Den der penningpåsen... Ja, den bry vi oss ej om vidare, inföll Tom. Jag ville endast säga, att för inte länge sedan meddelade Harry Cole mig en högst nedsättande misstanke om den verklige tjufven. Han hade sett... hade sett någon vid pulpeten samma qväll. Då jag förebrådde honom emedan han inte hade yppat saken, svarade han att du förbjudit honom det. Hvad har du härom att säga? Låt oss inte vidare tala om denna lumpna affär, bäste squire, sade Tom. Vi skola låta hvad som varit vara glömdt. Men squiren ville icke gifva vika. Tom, jag vill ha klarhet i den här saken. Nog kan du lita på mig. Tjufven var den skurk. aktige Jarvis Clanwaring. Visste du att det var han? Jag kunde inte låta bli att misstänka något sådant. Samma afton, då sir Dene vägrade att höra mig och lemnade mig ensam i sitt rum, rusade jag häftigt ut genom glasdörren — jag fruktar, i vredesmod — och kom rätt på Jarvis Clanwaring, som stod och tittade in vid kanten af ett fönster. Han mumlade något till ursäkt, hvilket jag ej stannade för att höra, och gick derpå in. Strax sedan if rest från Bristol, erhöll jag ett bref från Cole, som måtte ha gått förbi fönstret snart derefter. Cole synes fått den idn, att jag var misstänkt, derför skref han, att han hade sett en helt annan person stå vid pulpeten. Jag skref genast och bad honom tiga. (Forts.)