Aftonbladet – 29 april 1872, sida 3

roneten. Den forne hade dött, en ny hade tillträdt värdigheten, men att Tom skulle blifva arfvingen, kunde i verkligheten förefalla mången som en händelse, sådan man endast finner den i romaner. Under de få dagar, som hade förflutit innan döden kom, hade sir Dene bibehållit full sans, om han också var ganska svag och kraftlös, ja, till den grad, att han ibland ej förmådde tala. Sir Dene tycktes förutse, att Tom ej skulle hinna komma medan han lefde, ochgaf derför Otto de kärleksfullaste helsningar att framföra till honom. Ett af de sista ämnen, hvarom han yttrade sig, var rörande anläggningen af den olyckliga vägen — hålvägen, som den nämndes, och som han sade sig mycket ångra. Detta var samma förmiddag, knappt en timme före hans död. Då jag uppsatte mitt testamente, tänkte jag naturligtvis att det var Dene som skulle stiga i mina skor. yttrade han med svag röst; derför gaf jag honom i uppdrag hvad jag önskar angående vägen och ätskilligt annat. Du, Otto, skall tillsäga Tom att det nu blir hans skyldighet. Det skall jag säga honom, farfar, svar rade Otto. Hvilka äro edra testamentsexekutorer ?2 Hur sa du? Exekutorer? Det är Tom. Men väl ändå inte han ensam yttrade lagkarlen förvånad. Jo, den andre var Dene, men han är nu död. Testamentet är skrifvet in duplo, Otto. Det ena exemplaret ligger i lönnlådan till höger i min pulpet; det andra förvarar min jurist i Worcester. Under det den gamle mannen sade detta, tänkte Otto inom sig att det var mera ovan ligt att skrifva dubbla exemplar af sitt testamente, Hade sir Deno gjort så för att