Nu förstod Tom att själaringningen bade! varit för sir Dene. Han satte sig ned på en stol i förstugan och brast i gråt. Denna sorg var oväntad och ganska bitter; ufder hela sitt lif hade han aldrig känt sig så modlös som i denna stund. -Otto Clanwaring, som i detsamma kom nedför trappan, närmade sig och räckte honom handen. Otto, detta var ett grymt slag! — Att jag ej skulle få träffa honom! — Kunde du inte i tid kallat mig hit? Det kom så hastigt, svarade lagkarlen. Då jag tillskref dig från London, var hans helsa som vanligt. Han dog med en välsignelse öfver dig, Tom. Han gaf oss — Gander och mig — de ömmaste helsningar att framföra till dig. Men hanbad mig aldrig komma åter, sade Tom, som tyckte att hans hjerta ville brista vid denna tanke. Jag har likväl alltid närt ett hopp derom inom mig. Jo, han har bedt er återkomma, inföll Gander, han skref en gång för många månader sedan till er och bad er derom; jag lemnade sjelf brefvet på posten. Men då dagar och veckor gingo och intet svar hördes af, började sir Dene tänka att ni bar agg mot honom och derför inte ville hörsamma kallelsen. Detta bref har jag aldrig fått, sade Tom och såg än på Gander, än på Otto, liksom frågande hos hvliken felet låg. Jag har skrifvit till honom, tid efter annan, men aldrig erhållit ett ord till svar. Besynnerligt! Och likväl hör jag honom säga vid jultiden, att han aldrig hade fått något bref af dig, inföll Ctto. Nej, det kan jag bevitna att han aldrig fick, tillade Gander. Hvart hafva då alla bref tagit vägen ? utbrast Tom, Det sista jag skref var un