terna att uppläsa hufvudporten, emedan något buller kunde störa den djupa tystnad, som etiketten fordrade. Då han såg Tom stå framför sig, stirrade han helt häpen på honom. : Känner du inte igen mig, Gander? Skulle jag inte känna igen er, sir? Men vi tänkte aldrig att ni skulle vara här så snart och — bevare mig! — mi bär ju sjelf er nattsäck! Jag trodde så visst att ni skulle komma med fyra hästar för vagnen. Tom gaf den gamle mannen ett hjertligt handslag, Det var knappt att jag vågade komma till fots, Gander, sade han; mycket mindre då med spann. Den feberaktigt ifriga rösten vitnade om hur mycket svaret på följande fråga låg honom på hjertat: Har min farfar förlåtit mig? Tror du att han skall emottaga mig med vänlighet? Gander såg på honom. Den vigtiga tilldragelse, som i detta hus hade timat och som måste medföra en omstörtning af den gamle trotjenarens hela tillvaro, syntes honom icke kunna vara obekant för någon i verlden — minst af alla för Tom. Herren bevare oss! — har ni inte hört det, sir? Min goda husbonde är bortgången. Bortgången! Hvart då? Han är död, klagade Gander. Död, mr Tom! — ursäkta, nådig herre! — jag borde sagt sir Tom. Tom Clanwarings friska kinder blefvo ganska bleka. , Jag menade min farfar, Gander, sade han. Han kan välinte vara död ? Baroneten dog vid middagstiden, sir; för knappast en half timme sedan. Jo, jo, sir Tom, det är allt säkert att min kära, gamla herre är borta,s