att hålla några få bomullsmanufakturer un der armarne, beskattas hela landet, åstad kommas onaturliga förhållanden och skapas en demoralisation, på hvilken mani sanning borde fästa vida mer afseende än på några bomullsmanufakturisters intresse. Afgiften skall således beskydda den norska ulloch bomullsindustrien. Men då frågas: böra icke alla landets barn vara lika inför lagen. och borde icke enligt logikens bud ännu mer den lilla industrien, handtverksproduktionen i allmänhet, vara skyddad? Nej detta är ej händelsen, om också bundtma karne utgöra ett undantag; ty norska skomakare ha intet skydd, lika litet som norske garfvare eller norske bleckslagare. Förhållandet är. emellertid, att både garfvare. skomakare och bleckslagare m. fl. måste bedja Gud bevara sig för detta slags omvårdnad från statens sida, på det att det ej måtte gå med dem som med de beskyd dade Fredrikshaldska kappfabrikanterne och bundtmakarne, att de förlora hela sin sven ska marknad och dermed sin afsättning : stort. Man dödar barnet af kärlek, istället för att lära det stå på egna ben och lita på egna krafter. Vi tro iden delen, at allmänheten är före den 45-åriga mellanriks lagen, men äfven före många af våra mo derna politici. Allmänheten håller sig häl helt enkelt till den oförgripliga satsen, at hvad våra politici kalla skydd för den natio nellå industrien dock först och främst är er beskattning på norske medborgare i deras förbrukning af svenska nödvändighetsartik lar, och att omvändt allt s. k. gynnande aj svenska varor är en skattelindring för nor ska medborgare. Men den skefva och en sidiga uppfattningen är icke ensamt rådande här i landet, Vi ha nyligen i Sverige hör påstås, att tullindringen för norska Vvarol vid deras införsel till samma land ådroge den svenska statskassan en förlust, som ut gjorde en större bråkdel af en million rdr hvaremot ingenting nämndes om den skatte lindring, som innefattades deri för svensk: konsumenter. Der icke statens inkomster stå på spel kan utgångspunkten för oss i hvarje under handling med svenskarne om handelsförhål landena rikena emellan icke vara någon an nan, än att vi norrmän nödvändigt måst bli den vinnande parten, då det är den störr marknaden, som öppuas för oss, under det at blott den mindre öppnas för svenskarne; at norsk industri kan segra i denna konkurens derpå ha vi ett handgripligt exempel i im porten till Sverige af norskt läder. Vårin dustri skall aldrig komma att rätt trifva: och bli af betydenhet, innan den har kom mit derhän att arbeta för den stora utländ ska marknaden, och i detta afseende skal icke litet vara vunnet, då vi se att vå industri kan mäta sig med den svenska hvilken redan i så många stycken har upp nått stark utveckling. Det kan måhända för denna stad vara nå gon fördel genom den nuvarande Mosvik-trafi ken, men denna fördel är i sig sjelf så ona turlig, att man ej kan vänta, att den skal bibehållas, om en ny lag utkommer. Vi h: i detta afseende ingenting att beklaga os öfver, om blott de stora och allmänna in tressen, som stå i samband med gränstrafi ken, komma till sin rätt. Men ingenting skall här kunna förslå, såframt ej norske och svenska produkter och tillverkningar a alla slag vid transport rikena emellan bl tullfria, så vida de icke ega ettsådan fiskalt intresse, att de af den orsaken må ste utgöra ett undantag, t. ex. tobaksoci sockertillverkningar, bränvin, öl och malt..