——— AA — — —X——Ä -— då han närmade sig boningskuset, men väl fanns denna tvekan i hans hjerta. Då han erhöll Ottos bestämda kallelse, skyndade han genast att efterkomma densamma, men hvad som mest oroade honom var att, icke ett enda ord sade honom att han var välkommen hos sin farfar. Under alla de fjorton månader, som Tom varit borta, hade han 10kohaft-ett enda ord från sir Dons, hade aldrig fått höra att baronetens vrede åter stillat sig, eller att han ville ha hem sonsonen. En gång hade, Otto Clanwaring skrifvit och gifvit honom det rådet att komma och våga ett försök, men Tom ville det ej utan en bestämd kallelse från sir Dene. Ätt baroneten en gång hade sändt honom en sådan, veta vi redan, liksom äfven att lady Lydia dragit försorg om att den aldrig kunde komma fram. Hade Irland varit en punkt af verlden, alldeles skild från hela den öfriga menskligheten, skulle Tom icke kunnat vara i större okunnighet om Beechhurst Dene och hvad som der hände än hvad han varit under det förflutna året. De hvita jalusierna voro noga tillslutna för fönsterna i portvaktens stuga, han observerade detta, då han gick förbi. . Vanligtvis syntes en hop glada barnansigten der innanför. Detta syntes honom såsom det första yttre tecknet af. hans båda unga fränders död och han kände det med sorg i hjertat. Ack, Dene, Denel tänkte han, om jag blott fick se dig komma springande uppåt allen, mig till mötes, som du förr plägade göral I detta ögonblick började klockorna rin. i Hurst Leets kyrka. Tydligt och klätt trängde ljudet till honom genom den lugna, rena vårluften. Tom stannade och lyssnade. aDet ringer för Dene och Charles! sade han gakta med tårar i sina ögon, Bättre