STOCKHOLM den 27 April. Bland de ämnen, som behandlats å del tvenne skandinaviska nationalekonomiska mötena och som utan tvifvel äfven komma att bringas å bane vid det tredje möte af samma slag, som instundande sommar kommer att hällas i Kjöbenhavn, är frågan om lämpligaste sättet att förbereda och bana l vägen för en tullförening emellan de tre nordiska rikena. Då denna sak vid nordiska nationalföreningens senaste sammankomst framdrogs såsom en af de vigtigaste, som borde komma under behandling, anförde ett par ledamöter några fakta, som inneburo en antydning derom, att opinionen härom i Norge numera vore en helt annan, än den man erfor vid mötet i Göteborg år 1863. Ett nytt, mycket märkligt vitnesbörd i detta hänseende kunna vi i dag anföra. En Fredrikshaldstidning, Smaalenenes Amtstidende, har nyligen innehållit följande intressanta uttalande, hvilket utan anmärkning reproduceras af Morgenbladet i Kristiania: Denna kommun har enligt historiens vitnesbörd så väl uppfyllt sin bestämmelse såsom gränsvakt för vår nationalitet, att den icke lätteligen skall kunna beskyllas för brist på patriotism, om den genom att föreslå en liberalare grundval för fmellanrikshandeln med Sverige förfäktar handelsintressen, som äro af stor och omfattande betydelse för ortens existens. I merkantilt afseende kan det påstås, att Fredrikshald lika mycket är en svensk som en norsk stad, och det skulle säkerligen i detta ögonblick ha haft närmare liggande fördelar att skörda af sitt läge, om det hade hört till Sverige än till Norge; men öm också dess handelsintresse på det starkåste är förbundet med broderriket, är staden dock med ännu starkare och djupare band förenad med Norge, och ingen, som känner, förhållandena, kan sakna erfarenhet derom, att just här lefver den sanna, trofasta nationalkänslan så stark som någonstädes i vårt land. Vi, som bo här vid gränsen och dagligen äro vane att blicka svenskarne i ögonen, ha emellertid också närmaste tillfället att uppskatta broderfolkets många goda och ädla egenskaper och hysa intet af den skuggrädsla för politiskt eller merkantilt öfversitteri, hvilken så ofta tyckes uppenbara sig hos våra längre in boende landsmän och kanske mest hos de från faran längst aflägsna kustboerne på Bergenstrakten. Egentligen taladt, tro vi, att i hela landet råder samma välvilja och sympati för våra grannar, och att det skulle väcka allmän tillfredsställelse, om handelslagstifningen rikena emellan kunde erhålla en ytterligare utveckling i öfverensstämmelse med det alltjemt tilltagande behofvet af merkantil beröring med vårt broderfolk. Detta är åtminstone resultatet af alla samtal mellan förståndiga och fosterländskt sinnade män; men hvarje gång dessa förhållanden i verkligheten skola lösas eller närmare utvecklas genom en liberal lagstiftning, är det likasom en mara lade sig öfver alltsammans — man vandrar i drömmar och kommer icke ur fläcken. För detta besynnerliga fenomen skall man förgäfves leta efter någon annan förklaringsgrund än den, att skriket dominerar oss i botten. När våra politici eller vår dagliga press vilja imponera, ha de aldrig tacksammare fält än att stöta i larmtrumpeten och. förklara sitt norska samvete oroadt och sina norska känslor upprörda öfver möjligheten af till och med den ringaste lättnad i den politiska eller merkantila gemensamma verksamheten, hvilken dock enligt försynens föreskrift tyckes böra vara de båda nationernas hufvuduppgift. Skrikets dominerande kraft har i detta afseende varit så stark, att till och med de mest nödvändiga och maktpåliggande åtgärder blott med den största svårighet ha kunnat genom drifvas, i hvilket afseende man blott behöfver påminna om, att den ömsesidiga transitorätten först förskrifver sig från år 1860, och att den till och med då mötte sitt star kaste motstånd af den högt uppburne politikus, som i kompani med hr Jaabxeks mindre upphöjda personlighet nu leder landets angelägenheter. Då Fredrikshaldsboer särskildt finna sig uppmanade att diskutera frågan omförökadt tillfälle till merkantil förbindelse med grannlandet, bör det på förhand anmärkas, att man här icke uppträder såsom förespråkare för något uteslutande lokalt intresse. Frågan är lika brinnande utåt hela vår vidsträckta gräns mot Sverige från Idefjord till Lyngen och Kvenangen; hvad här är på tal, gäller hvarje norsk socken och hvarje norsk stad i östra delen af vårt land på en sträcka af hundratals mil. Fredrikshald med de öfriga smaalenska städerna, Kristiania, Kongsvinger, Grundseth marknad, Throndhjem, Levanger och Stenkjer, Bodö och Tromsö med alla kringliggande landskap äro mer eller mindre intresserade i, att man så snart som möjligt griper sig an med att ordna landväga-förbindelsen med broderriket, under det hela riket i hög grad skall njuta frukten af den lika önskvärda reformen i föreskrifterna om förbindelsen sjöledes, Vi tro oss således med rätta kunna påstå, att det här gäller hela landets sak, men ingen må förundra sig öfver, att Fredrikshald, som har en svensk grannprovins midt för sina ögon, går i spetsen med de önskningar och förhoppningar, som anknyta sig till dessa förhållandens utveckling. Alla omständigheter tala bär lika mycket för, att den nu gällande trassliga och godtyckliga lagstiftningen efterträdes af enkla, lättfattliga och liberala stadganden. Såsom det nu är, kan det icke i längden gå. En utveckling af produktionen och ännu mer af kommunikationen har försiggått, hvilken oupphörligt medför fall, på hvilka 1827 års lag aldrig har tänkt, och för hvilka man måste göra utväg genom godtyckliga administrationsåtgärder. För att känna alla dessa påbud och deras supplementer och tolkningar erfordras ett studium och en erfarenhet, som man aldrig med fog kan begära af den trafikerande allmänheten. Redan detta är en stor hämmskolpå omsättningen, liksom det bidrager att nedbryta aktningen för lagen och uppmuntra till smuggling, hvilken ännu bevisligen försiggår vid landgränsen, under det att Hen nästan helt och hållet har försvunnit från vår tullinie mot sjön. Det lilla må här illustrera det stora; en mängd färdigsydda kläder komma från Sverige på jernbanan till Kristiania, för hvilka administrationen gör gällande att det skall betalas tull; hvaremot lagen på dessa trakter har tolkats i motsatt riktning, Den svenska administrationen tager repressalier, och följden är, att en hel norsk industri här på stället för tillverkning af fruntimmerskappor och bundtmakeriarbeten i ett tag blifvit tillintetgjord eller, kanske rättare sagdt, tvingas att söka sin afsättning geTIyom smuggling. Man uppgör lagföreskrifter för att hålla svensk industri på afstånd, men slår sig i sin kortsynthet sjelf på munnen och utestänger sig från den större och rikare marknaden. Öfver gränsen kan det finaste damastI duktyg tullfritt införas, hvaremot man måstebetala tullför de simplaste bomulls-halsdukar. Och om man frågar efter skälet härtill, skall man få besynnerliga förklaringar, men den närmaste skall bli den, att det ulbar för att hoskvdda den norska bomulls