m—— 1 a Detta var egentligen innehållet af brefvet. I sin öfverraskning och bestörtning visste Tom icke rätt hvad han skulle tro. Han kunde icke tänka sig en sådan möjlighet, som den Ottos bref gaf skäl att förmoda. Nej, här måste utan tvifvel vara något misstag: hans mörkaste farhåga kunde icke komma honom att tro på bådas död. Men då han landstigit i England, föll Händelsevis ett tidningsblad i hans händer, i hvilket hela tilldragelsen stod detaljerad. Han måste nu känna sig öfvertygad om sanningen deraf, och om att han numera var närmaste arftagare till Beechhurst Dene. Han kunde först icke fatta det. Aldrig under hans ofta glädjefattiga lif hade en så orimlig tanke fallit Honom in. Blotta förhållandet att han stod i så jomngod slägtskapsförbindelse till den förnäma familjen, att oförutsedda tilldragelser. kunde lemna rang och förmögenhet i hans händer, hade totalt blifvit förbisedt. Han, den föraktade, förödmjukade gossen, på nåder upptagen i huset, som alltid blifvit inlärd atticke anse sig såsom ett passande sällskap för de öfriga barnbarnen, men såsom dömd att gå ut i verlden och :genom eget arbete förtjena sitt bröd — han, arftagare! I sanning var det icke i det närmaste otroligt. Tom kunde icke få denna föreställning rätt klar för sig, innan den blifvit bekräftad af farfaderns ord, och vi måste tillägga att den belåtenhet de lysande utsigterna skulle kunnat ingifvahonom var helt och hållet.tillbakasatt för den verkliga smärta han kände öfver sina båda kusiners förtidiga och sorgliga död. Dessa bröder hade alltid tyckt rätt bra om Tom, och alltsedan Dene vuxit upp, hade han vid alla tillfällen stigit fram till Toms försvar, så ofta han befann sig på orten, — Det låg ingen rädd tvekan i Toms steg,