i stället för Dene. Ty jag älskade aldrig någon så högt som Tom, Dene var god och hörsam emot mig och han var mig visserligen ganska kär, men Tom har jag haft som ett litet värnlöst barn hos mig, och detta gjorde väl att han växt så fast i mitt gamla hjerta. Det har behagat Gud att taga Dene och Charles till sig före mig, och jag hoppas att han i sin nåd snart skall låta oss mötas der för evigt. Tom har att här uppfylla de pligter, som borde blifvit Denes, och Han skall göra det väl. Detta sker icke efter menniskors beräkning, men efter Guds vilja. TJUGUANDRA KAPITLET. : Den nyc godsherrn, Det var några få dagar senare, som en ny gäst kom till Beechhurst Dene, icke åkande i en ståtlig vagn som Otto, men ytterligt anspråkslöst, gående tillfots, sjelf bärande sin nattsäck. Ej heller var den nye gästen lågväxt och mörk som Otto, men af en reslig och ädel gestalt och öfver hans ljusletta, välbildade ansigte låg ett inner ligt, godt leende — kanske mera innerligt än någonsin i denna stund, då han återfick hvila blicken vid de kära, välbekanta föremålen. Det var Tom Clanwaring. Så fort som vind och vägar kunde bringa honom hem, efter emottagande af Ottos bref, hade han kommit. Och vindeji hade varit stärk och gynnsam, hade fyllt de spända seglen på ett godt skepp och fört det snabbt i hamn; derifrån hade han fortsatt färden med diligens till en plats, blott på helt kort afstånd från Beechhurst Dene. Ottos kallelsebref hade varit kort och föga upplysande: En svår olycka har inträffat — Dene och Charles äro döda, Kom genast till Beechhurst Dene, Tom,