Aftonbladet – 26 april 1872, sida 3

MELSSLRADIERKDSTTIA Aa dn En NA RS SP rs ov sn RER ANA skulle det icke dröja länge och sir Dene föreföll dödligt svag. Jag kan inte skicka efter honora, jämrade sig lady Lydia, som i sin förvirring ansåg dessa ord af honom såsom ett svar på hennes tankar. Hvad sknile det gagna till att skicka bud, då han inte får komma? Ack, sir Dene, kommer ni då inte ihåg att han är i häkte? Det har jag ju dagligen talat om i många veckor. Sir Dene såg på henne med frågande blickar, under det att de andra tego. . Inte han — inte Jarvis, sade han slutligen då medvetandet ljusnade. Honom vill jag ingenting; det vet du, Lydia. Min egen käre gosse, Tom vill jag ha hem — min arftagare. Toml skrek lady Lydia, Tom arftagare? Toml! s Naturligtvis är han det, min mor, sade Otto. Hur kan ni tänka något annat? Det var emellertid så, att denna solklara och för henne högst ovälkomna sanning aldrig hade failit henne in. Hon vägrade äfven i detta ögonblick bestämdt att tro derpå och stirrade omkring sig med skrämda blickar. . Visst är det så, upprepade Otto ännu en gång, liksom till svar på hvad hennes ögon tycktes fråga. Tom måste snart vara r; jag tillskref honom från London, innan jag reste. Han skall aldrig komma... han skall aldrig ärfya Beechhurst Dene! hväste mylady med en röst, halfqväfd afraseri. En lågsinnad, odräglig arbetsträl — han skulle bli fideikommissarie?... Aldrig! Jag kom mer ej att någonsin erkänna honom som familjens hufvudman. Jag tillåter honom aldrig att sätta sin fot här i huset. (Forts.)