Aftonbladet – 23 april 1872, sida 2

gamle hedersmannen hade sin lilla andel af nyfikenhet. : Sir Dene gick af och an på mattan i sitt förmak, hans favoritmotion i alla tider och numera den enda han kunde taga sig. Mary Barber hade icke sett honom på några månader, och den förändring, som sjukdom, år och kanske bekymmer verkat hos honom, gjorde henne bestört. Baronetens förr så ståtliga gestalt var nu böjd, bans steg voro stapplande, ehuru han tungt stödde sig vid sin käpp; hans ända i ålderdomen vackra, blå ögon voro matta och ansigtet affallet och underligt gråblekt. För en minut eller så kunde Mary Barber icke säga ett ord; hon tänkte blott, att om hon någonsin i sinä dagar sett en lefvandes ansigte bära stämpeln af döden, så var det visserligen hans. Gander tillslöt åter dörren och gick. Jag var nog djerf, att komma en så sen timme och fråga om det tilläts mig att få tala med er, sir Dene, i ett vigtigt ämne, sade hon vördnadsfullt och neg. Ehuru gästen icke var någon annan än Mary Barber, gjorde baroneten, med aldrig försummad artighet, en förbindlig rörelse med handen, till en stol vid eldstaden, för att uppmana henne att taga plats. Hans egen, stora ländstol stod midt emot; han satte sig der, lutade sig litet framåt och stödde båda händerna på sin käppkrycka. Jag har dennå afton fått höra något som högligen öfverraskade mig, sir Dene och som jag tänker att äfven ni bör veta, började bon. Derför begaf jag mig ofördröjligen hit. för att erhålla företräde. Och jag hoppas, sir, att ni är god förlåter att jag kommer så här i mina gamla kläder. Jag gaf mig inte tid till att gå hem och byta om, (Forts.)