Aftonbladet – 23 april 1872, sida 2

agsenligheten af talmannens propositiong rägran måtte underställas konstitutionsut kottets pröfning. Hr Dufva, som härefter erhöll ordet, fäte uppmärksamheten derpå, att proposiionsvägran på hvad ett utskott hemställt vittills ansetts icke vara tillbörlig. Sådan ade, i öfverensstämmelse dermed, praxzis arit i långliga tider, Men praxis tycktes umera icke betyda något, sedan man ej vekar att kasta prejudikater öfver ända; lott man derigetlöti kan Wösegra sina mottåndare. Men dermed vore ia bekså jä len andra sidan frikallad från det afseetuv å prejudikater, hvilket påyrkats just af dem, som nu sjelfve ej frågade något efter sådana. Den motgång, som träffat majoritetens sträfranden, iinebure sålunda i sjelfva verket en seger, och man hade derför ingen anledning att vara missnöjd med den utgång sakör ir fått. Det vore då icke skäl, att likt en rättegång, som föres genom alla instanser, drifva saken till dess spets. De, som nu kämpat och stridt så långt de förmått för att väcka tanken på hvad som är svenska folkets rätt, hade så mycket mera skäl att låta vid den utgång, saken redan fått, bero, som deras uppdrag att representera svenska folket snart går tillända och det derför icke vore dem värdigt att i sista stund ställa detta samma folks dyrbaraste rättigheter på spel genom en lottkastning. Långt klokare då att nöja sig med den seger, man redan vunnit, ty man kunde vara förvissad att, om de åsigter, som af kammarens majoritet förfäktas, vinna anklang hos folket, skall det, sedan det väl hunnit tröttna upp vid detta evinnerliga tal om oförmåga af sjelfstyrelse, veta att låta representera sig af män, som, kraftigare än de nuvarande representanterne, skola med större framgång bevaka folkets lagenliga frihet och sjelfständighet. Segern vore icke oviss och man kunde derför i lugn afbida den. Rättast vore det derför, att nu till protokollet uttala sin mening och sedan öfverlemna saken åt framtiden. Denna uppmaning att yttra sin mening till protokollet efterkoms af en stor mängd af kammarens ledamöter, af hvilka flere likväl icke nöjde sig med ett enkelt instämmande i hvad som i denna riktning redan blifvit anfördt, utan klädde imer och mindre varierade uttryck sitt ogillandez af talmannens förfarande. Det allvarliga i förhandlingen förlorade sig härvid efter hand alldeles och densamma urartade till ett temligen farce-artadt uppträde. När detta fortgått en stund, begärdes ordet af hr Gumelius, som) uttalade sin förvåning öfver det sätt, hvarpå frågan behandlades. Sedan den blifvit bragt till den punkt, att talmannen nödgats vägra proposition, hade flere af kammarens ledamöter förklarat sig med hänsyn till talmannens stora personliga egenskaper icke vilja låta det gå till votering öfver befogenheten af denna vägran. Men såväl dessa, som ock en mängd andra hafva sedermera, troligtvis äfven af försyn för hr talmannen, protesterat mot hans åtgärd. Mot denna, enligt tal:s åsigt, mindre lämpliga episod ville han i sin tur protestera. I detta yttrande instämde hrr Uhr och Liss Olof Larsson, hvilken sistnämnde tillade, att han för sin del var så öfvertygad att utskottets förslag var lagligt, att han icke hyste nägon farhåga för att frågan ginge till konstitutionsutskottet. Emellertid hade hr Jöns Pehrsson, pätryckt laf en och annan ledamot, afstått från sin begäran om votering, och talmannen hemställde slutligen, sedan ännu ett antal leda-Imöter uttalat sitt ogillande, alltjemt med förklaring att de likväl läto vid talmannens propositionsvägran bero, huruvida det vore kammarens beslut, att de läte vid hans, talI mannens, förklaring bero. Nu höjdes likväl ett rop på votering och talmannen föredrog ett på förhand beredt förslag till voteringsproposition. Hr Carlen Iprotesterade emot att votering skulle ega rum, då intet sådant yrkande blifvit under öfverläggningen framstäldt, men talmannen förklarade, att då votering blifvit begärd, måste den verkställas. Så skedde äfven, och utföll densamma så lunda, att 97 röster afgåfvos för gillande af talmannens propositionsvägran och 57 röIster för frågans förvisning till konstitutionsutskottet. Resultatet blef alltså det af ma joriteten tydligen icke åsyftade, att kamma -Iren formligen gillade talmannens förfarande. likasom Första kammaren förut gjort i af seende å sin talmans enahanda åtgärd. Det var midnatt, då den upprörda scenen slöts.