Aftonbladet – 22 april 1872, sida 3

naturligt att han skulle börja tänka på Owen och likaså att dessa obehagliga tankar skulle påskynda hans steg. Hade det äfven kostat hans lif, skulle han icke kunnat låta bli att kasta en blick bortåt staketet, der den gamle arrendatorn hade stupat öfver ned i dammen. Och der — der stod Robert Owen med sitt långa, silfverhvita skägg och stifrade på honom! — Att det kunde vara Michael Geach, som stod framför honom, föll honom ej för ett ögonblick in, då han ansåg sig ega fullt skäl att tro denne man vara många mil derifrån, ute på smuggling. Emellertid hade Geach verkligen under Blacks bortovaro kommit till värdsbuset, och i brist på annan sysselsättning styrt ut sig i spökdrägten för att skrämma folk. Att Blacks förskräckelse roade honom mycket, torde ej kunna betviflas, ehuru han efteråt försäkrade Black att han icke hade igenkänt honom. Besynnerligast af allt var att Randy Black, äfven sedan han blifvit upplyst om verkliga förhållandet, icke kunde öfvervinna sin förskräckelse, Trots förnuftets röst, trots han visste att den förmodade vålnaden aldrig hade varit någon annan än Michael Geach, lefde Black allt framgent i ett kroniskt tillstånd af rädsla för att få se spöket. Det var otvifvelaktigt en art af sinnessjukdom, som han alltsedan den nämnde aftonen aldrig åter kunde blifva qvitt; ja, i stället för att tiden förmådde utplåna detta intryck, ökade den dess styrka. Han vågade knappt gå ut sedan det mörknat, och slutligen tordes han ej heller bo ensam på värdshuset,