Aftonbladet – 22 april 1872, sida 3

van blef liggande och drunknade, emedan ans sanslösa tillstånd hindrade honom från tt söka rädda sig. 8å visst som Herren är deruppe i himen och hör mina ord, hade jag aldrig för usigt att mörda honom, hviskade Black, wvars röst blef alltmera besvärad och låg. Owen plägade spionera på mig och jag ville rifva honom en lexa derför, slå af en arm eller stt ben på konom, eller gifva honom ett hål hufvudet, för att lära honom att inte lägga sig i andras affärer. Men att taga hans if — nej, det tänkte jag aldrig! Jag trodde att han skulle krafla sig upp ur dammen, och med den tanken sprang jag hem. Och då jag vid framkomsten berättade för Joe hvad som bade händt, skrattade vi båda åt det kalla bad som -han fått och jag föreställde mig honom så tydligt krypa hem, våt som en halfdränkt kattunge. Följande morgon, då Joe kom smygande till min säng och sade att Owen var försvunnen och att man frågat efter honom också här, trodde jag det inte, men sade honom att han talade osanning. Nej, jag ville inte mörda Owen. Mary Barber satte händerna för sitt ansigte och snyftade högt. Hon hade knappt någonsin känt sig så djupt upprörd. Hon mindes så tydligt den olyckliga påskdagen — den dröm hon hade haft och huru allt hade slagit in såsom i drömmen. Om Mary Barber hade behöft sin tro på drömmar stärkt, så skulle utan tvifvel detta varit ett verksamt medel dertill, Men om också hennes tillit till drömmar vann styrka, så led hennes tro på öfvernaturliga uppenbarelser deremot ett svårt nelerlag. Robert Owens vålnad hade alldeles icke varit ett andeväsende, men en varelse med kött och blod, I detta fall fann Mary