Aftonbladet – 22 april 1872, sida 3

den storadomen, som förmådde honom att tala. Små förbrytelser, som smuggling, krypskytte och fördöljande af tjufgods, bekändes af Black, men vid dessa brott syntes han ej fästa mycken vigt. Andra funnos, vid hvil kas yppahde han i denna stund bäfvade: två mord tyngde på hans samvete: kräma rens, om hvilken vi förut nämnt, och Robert Owens. Den förstnämnde hade af honom kallblo digt blifvit mördad under sömnen, sgedar han först blifvit berusad af starka drycker hvarefter han af Black och dennes stall dräng Joe blifvit begrafven, och bans pen gar och varor delade dem emellan: Rober Owen hade väl afsigtligt blifvit öfverfallen men utan mening att mördas. Den längesedan förflutna påskdagen hade som läsaren torde minnas, mr Owen, sedar han sagt Maria och Geoffry Clanwaring farväl, begifvit sig till en äng, och gårds drängen Parker hade sett honom gå: dit Men derefter förlorades alla spår af honon — så länge han ännu lefde — och hvac som var dunkelt i detta fall, blef m upplyst genom Blacks bekännelse. Då mr Owen vände om, för att gå hem och befann sig på den trånga stigen. emel lan träden och dammen, stannade han oc lutade sig öfver staketet — om, för att hyvil: eller emedan han tyckte sig höra något den sena qvällen, som väckte hans upp märksamhet, det vet man ej. Black, son stått gömd ibland träden, rusade fram, be väpnad med en tung käpp, och gaf honon ett våldsamt slag i nacken. Slaget måst otvifvelaktigt hafva förtagit den gamle man nen. sansen, ty han sjönk blott mera fram åt, men rörde sig för öfrigt ej. Black grej honom vid hälarne och kastade honom huf vudstupa öfver staketet ned i dammen, de