Aftonbladet – 22 april 1872, sida 2

bv PIM fYHVI10BHS HJIUPAYIIVA VIA UISSMv, SYN nödiga åtgärder vidtagits vid gränsen för att hindra dess öfverskridande afinsurgentbanden. Konung Amadeo säges ha motta git detta tillkännagifvande med tacksamhet och anmärkt, att förhållandet mellan båda länderna aldrig varit hjertligare än i detta ögonblick. Times fäster med rätta uppmärksamheten på den betydliga skilnad, som eger rum mellan de officiella och de förut anförda oppositionella uppgifterna om majoritetens antal i Cortes, Enligt officiella dokument skall den ministeriella majoriteten i Cortes uppgå till 115 deputerade, oberäknade 15 oberoende medlemmar. I senaten beräknar ministeren antalet af sina anhängare till 140 och oppositionens till 60. Den oro, som Tysklands eller rättare Preussens annexionspolitik efter år 1864 uppväckt i hela Europa, ger sig måhända ingenstädes lifligare luft än i det lilla Holland, för hvilket faran också är mest öfverhängande. Om den af ofvannämnda orsak framkallade stämningen i detta land har Revue des deux Mondes nyligen innehållit en artikel, hvilken ådragit sig mycken uppmärksamhet såväl i Tyskland som i Frankrike, Artikelförfattaren, hvilken icke utsatt sitt namn, men som påstås var pastorn vid fransk-reformerta församlingen i Rotterdam, säger, att före år 1864 kunde Nederländernas internationella ställning anses någorlunda betryggad; en sammansmältning och förening af alla med Tyskland beslägtade småstater var då blott ett hjernspöke, som på sin höjd hade insteg hos några professorer och poeter. Men efter kriget år 1866, och ännu mer efter det fransk-tyska kriget, har detta förhållande väsentligen förändrat sig. Oaktadt det icke gifves något tyskt parti, som ovilkorligt fordrar Nederländernas annexion, är dock det öde, som drabbat Elsass-Lothringen, synnerligen egnadt att väcka allvarliga betraktelser. I Nederländernas akademiska kretsar finnes redan förut mycken sympati för tysk vetenskap, enär de holländske lärde i filosofi, historia, religiös kritik och naturvetenskap nästan uteslutande följa tyska mönster, men icke desto mindre är folket i sin helhet afgjordt fiendtligt stämdt mot Tyskland eller rättare sagdt beredt att offra allt för att häfda sin sjelfständighet. På senare tiden ha äfven åtskilliga författare uppträdt, hvilka gjort till sin uppgift att varna för en alltför stor andlig anslutning till Tyskland. Professor Vreede i Utrecht har sålunda i en historisk afhandling hänvisat på de fåror, som hota hela Europa, om en nationel våldspolitik skall genomföras. En annan lärd i samma universitetsstad, Quack, angriper i satiriska artiklar tyskarnes benägenhet att beundra sig sjelfve och prisa sin egen sedliga fullkomlighet såsom upphöjd öfver alla öfriga nationers. Till motståndarne af den tyska politiken måste äfven räknas filantropen Bosch Kemper i Amsterdam, ledaren för orangisternes parti, Grom van Prinsterer och författaren Pierson, som i en nyligen utkommen skrift (Minnen från Preussens historia, Arnheim 1872) varnar sina landsmän för att göra sig alltför höga föreställningar om förhållandena på andra sidan Rhein eller vara alltför godtrogna gentemot Tyskland. Att regeringen i Haag är på sin vakt, framgår af de stora militära bördor, hvilka sedan år 1870 pålagts det lilla landet, hvars invånare äro ingenting mindre än gynnare afkrigsväsendetochmilitära sysselsättningar. Hollands krigsbudget uppgår för närvarande till 72 millioner francs; ett nytt fortifikationssystem, införandet af nya vapen m. m. stå på dagordningen. I ett sjelfständighetskrig mot Tyskland litar man i Holland mest på landets egendomliga naturförhållanden. Det finnes en sinnrik försvarsplan, som går ut på att med tillhjelp af kanalerna sätta en bred landsträcka under vatten och derigenom isolera provinserna Sydoch Nordholland, som i sådant fall icke skulle kunna eröfras på annat sätt än med tillbjelp af en stark sjömakt. Man kan dock icke dölja för sig, att denna plan skulle medföra den stora olägenheten, att hela det öfriga landet måste gifvas till pris åt fienden. Den franske författaren slutar sin afhandling sålunda: Om vi uppfordra holländarne att hålla sitt krut torrt, sker det dock i den förhoppning att de icke skola behöfva begagna det. Om en i Internationales hufvudqvarter utbruten strid skrifver en korrespondent från London till Kölnische Zeitung följande: Till de skäl, med hvilka lord Granville i sitt svar på den spanska noten försvarat Englands passivitet gentemot den internationella föreningen, kunde han såsom det starkaste af dem alla hafva lagt, att man lugnt kan öfverlemna åt föreningen att förstöra sig genom inre split. Det är ett mycket glädjande fenomen, att dessa socialdemokratiska och internationella föreningar ständigt bära fröet till sin upplösning inom sig. De hinna knappast bli stiftade, förrän skiljaktiga åsigter och personlig äregirighet framkalla schismer, som småningom utveckla sig till en gapande afgrund. Tyskland har redan sett ridån gå ned öfver flere akter af det socialdemokratiska brödrakrigets tragikomedi, och nu börjar äfven i England samma uppbyggeliga skådespel. Det är på intet ringare ställe än i Internationales ledande kretsar, som striden kommit till uppbrott. Den slafviska lydnad, som föreningens stadgar föreskrifva, skulle man måhända nog hafva funnit sig uti, om icke en och annan ledares personliga tyranni hade gjort fjettrarne ännu mer tryckande. I värdshuset Svarta Svanen, i närheten af Leicester Square, i hvilket qvarter de romaniska flyktingarne företrädesvis slagit sig ned, hölls sålunda i lördags ett stort möte af upproriska medlemmar af Internationale, för att protestera emot det inkonstitutionella sätt, hvarpå föreningen ledes, för att vidtaga åtgärder att för hela verlden afslöja ihåligheten af dess sträfvanden och att antaga ett misstroendevotum mot generalsekreteraren och någre af de mest dogmatiska och diktatoriska af ledarne. Ordet fördes af Richarde, och en del affälliga medlemmar af de franska, tyska och engelska afdelningarna höllo tal. En mängd rei i hvilka man icke blott