Aftonbladet – 20 april 1872, sida 3

Sälldallde den uppdragna StTalscnh, INIOP of den abbot, abbedissa, alarm 0. s. v.,förstår Iman ej, hvarför icke gränsen bör öfverskridas till förmån för sådana ord, som adjutant, advent, affär, akademi, alfabet, auktion och dylikt. Akademiens ordbok låtsar ej det minsta om landskapsmålen, som ju dock utgöra det äkta, urgamla svenska tungomålet och skriftspråkets förnämsta grundval och hufvudkälla. För ett par årtionden sedan har dock akademien erkänt deras stora vigt och ut talat, att landskapsorden böra, der de befinnas gagneliga för högspråket, antecknas och upptagas i ordboken. Granskaren påminner om, att Lindfors upptog en stor del landskapsord i sitt svensk-latinska lexikon, hvilka nästan alla befunnits goda, att Da: lin lemnade rum åt flere sådana i sin större ordbok, och att Almqvist ämnade så förfara med alla, som han under arbetet hade tillgång till, att de fleste och bäste af nyare tiders lexikografer äro böjda att, i större eller mindre omfattning, taga dem med. Granskaren framhåller, att i landskapsmålen finnas en mängd ord och uttryck, hvilka äro särdeles tjenliga att upptagas i skriftspråket, såsom varande rent svenska, oftast mycket uttrycksfulla, lämpliga att fylla luckor i skriftspråket eller att ersätta främmande ord, samt säkerligen allmännare kända, än man vanligen tror, och till en del stundligen använda i dagligt tal, ja der ansedda för oumbärliga, och hvilkas enda fel är, att ingen kommit sig före att använda dem i skrift. Emellertid fins i hela det 358-spaltiga häftet knapt ett enda omedelbart ur folkspråket upptaget ord. Granskaren ogillar såsom högeligen opraktisk den anordningen, att vid sammansatta l verb och en stor mängd substantiv, hvilkas senare leder ha sjelfständig betydelse och böjning, ordboken blott hänvisar till de se-l: nare, utan att gifva minsta antydan om konjungation, deklination eller genus. Attsöka upplysning härom på olika ställen, ofta i olika delar, är ett olidligt besvär. Intill dess att arbetet fullständigt utkommit, lära hänvisningar för öfrigt ej göra mycken nytta. Vid en del ord, synnerligen de enkla, meddelas ett och annat om grundbetydelse, härstamning, frändskapsförhållanden; men dessa upplysningar äro i de flesta fall så nakna och magra, att man just ej vet, hvad de skola tjena till. Summan af deu jämförande och historiska visdomen inskränker sig vanligen till sådana uppgifter, som att ankomma heter på tyska ankommen 0. 8. vV. Att Auka-Thor är en felaktig form, är godt att få veta, likasom det ock kan vara intressant att erfara, hur den felaktiga formen uppkommit, men ännu bättre hade det varit, om ordboken meddelat, hur namnet rätteligen bör lyda. I ordförklaringarna har granskaren, som allt igenom visar sig angelägen att erkänna och påpeka alla de förtjenster, han uppdagat, funnit oväntadt många och stora brister. Ofta brister ordboken i uppfyllandet af skyldigheten, att angifva betydelserna i den ordningsföljd, hvari de logiskt utvecklat sig och sammanhänga med hvarandra. Ordförklaringar finnas ock rätt många, som äro felaktiga, intetsägande, oegentliga eller svårfattliga. Granskaren anför flere exempel på alldeles ohjelpliga ordförklaringar; allmaktsspira förklaras sålunda med allsmäktig spira, aftonpsalm är enligt akademiens ordbok ej blott en psalm, som är afsedd att sjungas om aftonen, utan ock en psalm som sjunges om aftonen, hvadan man lätt nog kan få hvilken psalm som helst till aftonpsalm; flere af de ord, som brukas såsom tekniska termer i medicinen, äro — enligt hvad en sakkunnig meddelat granskaren — mer eller mindre oriktigt uttydda. Söker . man i ordboken upplysning, hvilken bland flere gängse former är den rätta, lemnas man ofta i sticket. Sålunda uppgitves, att andetimme äfven skrifves andetimma. Äro sålunda formerna timme och timma lika goda och riktiga? Om så är, hvarför fins då blott den ena formen vid en annan sammansättning (arbetstimme)? Några substantiv sägas hafva dubbelt kön, andra dubbel deklination; att det ena är bättre, än det andra, uppgifves ej. Man skulle tycka, att i slika fall en vetenskaplig ordbok borde upplysa och vägleda, och att bruket ej, när det blott är en af okunnighet eller slarf föranledd vana, bör anses så heligt och oantastligt, att ej en anmärkning om dess usurpation må vara tillåten. Granskaren lofordar, att akademien vid språkprofyen ej blott angifver förf:s eller arbetets namn, utan ock citerar stället. Deremot ogillar han den stora ojemnheten i antalet språkprof vid olika ord, då somliga rikt utrustats med språkprof, ehuru de ej synas deraf vara i större behof än andra, som fått nöja sig med ett eller intet. Med ej mindre skäl klandrar han vissa språkprofs onödiga längd. Vid den andra af betydel serna på xafbörda anföres, utom två titat ur Geijer, ett stycke om fyra rader ur Gosselman; vid aftonmöte anföras en sexradig strof af Leopold och en fyraradig af Brinkman! När i äldre språkprof uttryck förekomma, som för de fleste läsare torde vara alldeles obegripliga, har man ibland öfversatt dem, men öftåst lemnat dem utan förklaring. Som motstycke till de orimligt långa citaten kan nämnas, att ferestädes språkprof förekomma så stympade, att de äro meningslösa. Trots de mångfaldiga och till en del mycket svåra anmärkningar, granskaren mot akademiens ordbok anfört, uttalar han likväl en önskan om arbetets raska fortsättning, hvarvid han ganska riktigt erinrar att, hur mycket intresse en del af ett lexikon än kan pga för språkforskaren, ett stycke ordbok likväl är ett oting för dem, till hvilkas tjenst sådana verk egentligen äro ämnade. Vi måste bekänna, att vi svårligen kunna dela denna önskan. Ej att vi bestrida granskarens omdöme, att ifrågavarande arbete i många och väsentliga fall står framom de prdbö ker, vi förngt ega; men det synes oss, enligt hvad granskaren visat, stå allt för långt tillbaka för hvad nu bör, genom offentligt understöd, kunna åstadkommas. Någon anledning åter att från akademien vänta en fortsättning, Vä sentlisen bättra än börian. finnes 039 veI —— LL bh bk br far AA tr BR