Aftonbladet – 19 april 1872, sida 3

MAR, AAA EN ME idger och att man måste bekämpa dem endast med vetenskapens och förnuftets va pen. Inrikesministern Bruce förklarade, att han delade hr Fawcetts åsigter. Han trodde att man öfverdrifvit Internationales inflytande i England. Men huru härmed än måtte förhålla sig, låg det enda medlet till dess bekämpande i folkets uppfostran. Om detta samfund konspirerade mot statens säkerhet, om det gjorde England till operationsbas för fiendtligheter mot andra regeringar, då saknades icke lagar och män för att straffa de brottslige. De engelska jordbruksarbetarnes strike tyckes kunna föra det goda med sig, att påskynda reformen af de lagar, som röra egandeoch öfverlåtelserätt af jordegendom. Den helt och hållet feodala karakter, som är jordegendomen påtryckt, aflägsnar från henne kapitalerna, som skulle kunna på en gång öka hennes produktionsförmåga och välståndet hos alla dem, som egna henne sitt arbete. Den så kallade jordegaren är blott en arrendator för lifstid; egendomen tillhör hans arfvingar. De minsta jordöfverlåtelser äro åtföljda af intrasslade formaliteter. De svårigheter, som återstå för problemets lösning, de privilegier, som måste rödjas ur vägen, hafva hittills strandat på lagens bud, men den framgång, som här om dagen vanns genom hr Fowlers motion, som åsyftade att proklamera nödvändigheten af en reform, utgör ett bevis på att underhuset börjar göra sig förtroget med sin skyldighet att taga itu med denna allvarsamma fråga. För några år tillbaka skulle hr Fowlers förslag ha ansetts såsom revolutionärt och förkastats utan diskussion; men nu har det gifvit anledning till en intressant debatt. Det förkastades visserligen nu, men dock med en majoritet af blott 22 röster af ett hundratal röstande, änskönt regeringen yttrat sig, icke mot principen i förslaget, utan mot dess lämplighet för ögonblicket. Det är att märka, att många medlemmar af den liberalt sinnade aristokratien, hörande till yngre grenar af förnäma familjer, röstade till förmån för hr Fowlers förslag. Efter att mycket länge ha genom sjukdom varit hindrad att deltaga i underhusets förhandlingar, har den bekante statsmannen och talaren John Bright ånyo intagit sin plats derstädes. Han visade sig der i sessionen den 11 April, och sannolikt för att undvika en demonstration hade han redan före sessionens början infunnit sig; men då de inträdande ledamöterna fingo se den så länge saknade, kommo de i grupper, utan afseende på partifärg, fram till honom och helsade honom på det hjertligaste. Det dröjde länge innan alla tryckt hans hand och talat några ord med honom, men när sessionen ändtligen öppnades, begaf Bright sig icke till någon af de platser, der eljest f. d. ministrar bruka sitta, nemligen bakom ministerbänken, utan till sin gamla plats, de oberoende liberales bänk. Han dröjde för öfrigt ej länge qvar, utan aflägsnade sig, efter att ha en stund samtalat med talmannen, Den 13 dennes mottog påfven i Vatikanen fyra hundra trogna katoliker från olika länder, hvarvid han höll ett tal, uti hvilket han nedkallade himmelens välsignelse öfver de olika katolska länderna, dervid framhållande deras förtjenster eller fel i förbållande till påfvestolen. Det märkligaste härvid är, att påfven till och med yttrade sig gillande öfver de franska ultramontanerne r den allt för stora ifver, hvarmed de föräkta sin sak, Det karakteristiska taletlyler sålunda: Emedan I begären min välsignelse, skall ag framför allt bönfalla om himmelens välsignelse för Portugal, emedan dess befolkning är så god. Vi bedja särskildt för detta conungarike, som suckar under frimureriets vysligaste ok. Jag välsignar Spanien, som skänkt kyrkan så många helgon, och som sedan så många år varit ett rof för revoluioner, Jag välsignar Frankrike, befolkadt Vf så många ädla menniskor; jag beder att lenna nation måtte vandra i enighet och amdrägt; jag beder, att vissa ytterliga parier å ena och andra sidan måtte för alltid örsvinna. Det finnes ett parti, som alltför nycket fruktar påfvens inflytande, och detta arti bör erkänna att utan ödmjukhet gifes det icke något rättvist parti. Det gif res äfven ett annat parti, motsatt detta seiare, som helt och hållet glömmer mennikokärlekens lagar, och utan menniskokärek kan man icke vara verklig katolik. Jag åder derför det förstnämnda partiet till ödnjukhet, det senare till menniskokärlek, och ula till endrägt, samverkan och fridfullhet, på det att man må kunna bekämpa otroheen och gudlösheten. Jag välsignar det lyckliga Italien, som icke är fritt. Hvad ir den väl annat än fjettrar, denna blodskatt som man fordrar af oss för militärjensten? Jag beder Gud att Tyskland, som iu är förtryckt och söndradt genom en antisatolsk och högmodig anda, må förblifya ast och ståndaktigt. Det är nödvändigt utt man i hvarje stat lyder dem, som maken hafva; men det är äfven nödvändigt, att nan säger dem sanningen. Vi bedja Gud, tt han må gifva de tyska biskoparne styrka tt upprätthålla Guds, kyrkans och samhälets rättigheter. Vi bedja för dessa dårars(!) mvändelse, som kalla sig gammalkatoliker och hvilka i kyrkan införa gamla och redan vederlagda villfarelser. Vi bedja för österikiska kejsardömet, som är i så stort beof af våra böner. Vi bedja för Belgien, om visar sig så tillgifvet den heliga stoen. Jag välsignar särskildt detta land och inskar, att deticke utbyter mot annat hvad det mu har. Jag välsignar katolikerne ifIrland, Polen, Holland och i hela Europa, äfvensom catolikerna i Amerika och Orienten. Jag ,eder Gud om ett slut på den olycksaliga schism som råder i Konstantinopel. Trots den spanska regeringens försäkrinsar tyckes dock den carlistiska rörelsen för hvarje dag erhålla allt större utsträckning. Hittills hafva trupperna icke