fortfarande att mottaga de 32 millioner lire, som enligt garantilagen äro honom beviljade såsom årligt tillskott, och vill allt jemt lefva af de frivilliga bidrag, som, under namn af S:t Peters penning, inflyta från de katolska länderna och enligt de klerikalas utsago äro mycket rikliga, medan å andra sidan påstås, att det snarare är finansbrist i Vatikanen, och att påfven hvarken är i stånd att gifva sina forna officerare eller de oppositionella biskoparne någon betydligare hjelp. Deremot har han nedstämt den bittra ton, med hvilken han förr yttrade sig om konungariket Italien och dess regering, och i en stor audiens för utländingar har han rent ut sagt, att han icke var fånge, och att ingen hindrade honom att gå ut, men att lan icke ville det för att slippa möta dem, som ställde till processionen för Mazzini. Det måste onekligen också smärta honom djupt, att romarne, om hvilkas sonliga trohet mot den heliga stolen han och alla klerikale med honom försäkrat hela verlden, icke blott under stort jubel firade konung Victor Emanuels och kronprinsen Umbertos gemensamma födelsedag (den 14 Mars), utan i tre dagar i en ofantlig procession — man räknade 80,000 deltagare deri — tågade till Capitolium med. en staty af den nyss aflidne Mazzini, den ene af den romerska republikens triumvirer, och der höll stor sorgefest för den store italienske patrioten och konspiratören. Samtidigt härmed tyckes det som om de klerikale börja få ögonen öppnade för huru de verkliga förhållandena gestalta sig och inse att de måste uppgifva hvarje förhoppning om hjelp från främmande makter, Vissergen har det mycket talats om att päfven skulle lemna Rom, och utom Frankrike har man såsom hans blifvande hem nämnt både Malta och Monaco (hvars furste är en afgjord beskyddare af jesuiterne) samt Trento., hvarigenom han skulle komma Tyskland närmare och sålunda vara bättre i stånd att kunna bekämpa de hotande stormarne från gammalkatolikerne. Men efter hand ha ryktena härom alldeles tystnat, och de kardinaler, som jemte Antonelli afrådt påfvens afresa, hafva således segrat.-. Till att nedstämma de klerikales förhoppningar har Fourniers utnämning till franskt sändebud i Rom mäktigt bidragit och dessutom dem omständigheten, att de furstliga personer, som på senare tiden besökt Rom, visat det italienska konungahuset all skyldig uppmärksamhet, både kejsaren af Brasilien, konungen af Danmark, prinsen af Wales och prins Fredrik Carl, utan att ha underlåtit samma artighet gentemot påfvens egen person. De tillkännagifva ju derigenom, att de godkänna både Roms anknytning till konungariket Italien, således konung Victor Emanuel såsom laglig regent, och tro på möjligheten af ett godt förhållande mellam statsmakten och kyrkomakten. Att de klerikale tappat modet framgår af deras fruktan för att grefve Harcourts permissionsresa till Frankrike skall blifva inledning till hans afgång såsom franskt sändebud vid påfliga hofvet. Det heter, att denne ej vill vara i Rom tillsammans med Fournier, och att han nu måste erkänna, att Konungariket Italien står fastare än han och hans vänner hittills trott. Likaledes visar det sig, att de romerske biskoparne inse nödvändigheten af att stå på godfotmed stadsmyndigheterna. Medan päåfven under hela påskveckan höll sig inne och blott på påskdagen läste messan i Sixtinska kapellet för en utvald krets af prelater, officerare och trogne anhängare, deltogo biskoparne i de kyrkliga högtidligheterna, liksom om ingen ting händt, och svalget mel:an dem och de främmande prelaterne blifver dagligen större. Italienska regeringen visar å sin sida, att hon icke vill öka tvistepunkterna mellan sig och kyrkan, och har derför ej velat redan i år ingifva något lagförslag om indragning af klostergodsen, utan förbehållit sig full frihet att välja tidpunkten derför, något som kamrarne också godkänt. Deremot har regeringen, trots statsrådets motsatta åsigt, beslutit att icke erkänna de pre3ter, som utnämnas af biskopar, hvilka icke hafva sökt och erhållit kunglig fullmakt att öfvertaga sina stift. Dessa biskopar måste nu underhållas af den påfliga kassan, men erbålla blovt obetydligt, i det staten innehåller deras anvöning. Att icke från italiensk sida företagÅ.s någon utmanande handling finner man ocks. af ett slagsmål helt nyligen mellan några pafliga gendarmer och romerska nationalgardister, hvilket slutade dermed, att en gendarm blef dödad och tre sårade. Det var nemligen gendarmerne som upphetsade nationalgardisterne. och -ville tvinga dem att ropa: Dbefve Påfven-kopungen ; men detta hindrade icke kardinal Antonelli att göra slagsmålet till föremål för en not till de utländska makterna och späcka den med utfall mot den italienska regeringen. Enligt franska tidningen Libert är den carlistiska rörelsen i Catalonien och Aragonien i tilltagande. En liten drabbning egde rum den 10 dennes vid Olot nära franska! gränsen. Några flyktingar gingo öfver på franskt område, der de ögonblickligen afväpnades af myndigheterna. Såsona man ser af ett i dag ankommet telegram, ha. de franka myndigheterna äfven konfiskerat transporter af ammunition, hvilka varit destinerade till Spanien, Prefekterne och underprefekterne via gränsen ha af inrikesministern fått förhåliningsorder attiakttaga den största vaksamhet... Enligt Tines har också spanska regeringen tackat den franska för hennes hållning gent emot de carlistiska oroligheterna. blifvit utNä : De valmän, hvilka af riksd: