Miss Emma stod, rätteligen taladt, änd ej alldeles ibland de öfriga, hvilka allesam mans hade trängt sig fram, just vid upp körsvägen, då hon deremot stod, insvept sin gamla kappa, längre åt sidan, stödjande sin ena arm mot staketet, och såg med lik giltiga blickar på de fantastiska figurern på gräsplanen, — . j Mrs -Arde lydde ögonblickets ingifvelse vek hastigt af åt sidan och gick fram til Emma. Med förbiseende af flickans af na turen djerfva väsende, hade mrs Arde allti tyckt rätt bra om henne och ömkat sig öf ver hennes isolerade ställning i det dälig: barndomshemmet, hvilken slutligen hade led henne på afvägar. Detta skulle ensamt va rit ett skäl för mrs Arde att närma sif Emma, der hon stod, men hon hade derjemt äfven ett annat. Den stund, då förliden söndagsqväll Su sanna Cole hade hviskande berättat hva hon fått höra, trodde icke mrs Arde et enda ord deraf, men betraktade hela histo rien som ett vettlöst, skandalöst förtal mo kapten Clanwaring; men sedan dess hade et tvifvel — ett styggt och grymt tvifvel — insmugit sig i hennes själ, och hon grep in stinktmessigt det första tillfälle som yp pade sig för att åter bortjaga denna miss tanke. Är det du, Emma? Jag hörde att dv åter var på orten; hvarifrån har du kom mit ? Från London, nådig fru — det är int nödigt att fördölja detta, så vidt jag kar begripa. Säaledes ej från Trland? Emmas ögon blixtrade af förtrytelse. Ja jag hör att man har funnit på den historien men den är lika falsk som... Det har berättats, att då du reste häri