ntaga hvilande åtskilliga förändringar i reseringsformen, riksdagsordningen och tryckrihetsförordningen. Den debatt, hvartill frågan föranledde, öppnades af hr Carlen, som i ett utförligt öredrag redogjorde för syftemålet med sin motion. Detta hade i främsta rummet vait, att åt statsråden bereda möjligheten att olifva verkliga statsmän, och i det andra utt inskränka de politiska rådgifvarnes anal till hvad som svarar mot behofvet. Förhållandet vore nemligen nu, att statsråden måste egna sin omsorg äfven åt en mängd småbestyr, som det på intet vis anstode dem att taga befattning med, på samnia gång de alla, icke ens de konsultativa statsråden unlantagne, göra anspråk på att vara politiska pörsonliglieter. Följden häraf måste blifva, att man vid de täta ministerombyten, hvilka äro att förvänta, då vi en gång komma till ett verkligt parlamentariskt styrelsesätt, skall stanna i en för landöts väl vådlig förlägenhet; ty huru är det väl tänkbart, att tio politiskt framstående personer alltid skola stå till lahds; så gvalificerade, att de kunna ingå i samma konselj? Men ännu ett stort mål hade med motionen afsetts, och det vore att möjliggöra en konsedvent och på sakkännedom grundad behandling af besvärsmålen. Denna del af motionen hade emellertid af utskottet blifvit förbigången, men tal. måste det oaktadt uttala sin stora erkänsamhet för det resultat, som af utskottets behandling framgått, och som utan allt tvifvel skulle bidraga till en slutlig lösning af den alltmera oafvisliga frågan. Sedan tal. derefter företagit en detaljerad granskning af utskottsbetänkandet samt redogjort för sin uppfattning af hvad som menas med ett pärlamentariskt styrelsesätt, nemligen det, der representationen eger sådan makt, att styrelsen icke kan föras i någon mot hennes åsigter stridande riktning, och der regeringen icke kan inom sig upptaga personer; som äro i saknad af represeiitätionens fulla förtroende, förklarade han sig med erkänsla mot utskottet yrka bifall till dess hemställan i denna del, Bifall yrkades äfven af hr Wallden, som likväl på samma gång uttalade sina sympätier för den föregående tal:s motion, samt af hrr Nils Larsson i Tullus och Per Nilsson i Espö, hvilka, stödjande sig på och försvaranidö utskottets Hötivering, icke ville höra talas om så genomgripande förändringar i statsrådets organisation eller en sådan fördelning af ärendenas handläggning, som den de föregående talarne förespeglat såsom nödvändig. Deiemot erkände de förslagöts värde rörande konseljpresidenten och instämde i utskottets motivering, då detifråga om upphörande af den för justitieoch utrikesstatsministrarne nu stadgade högre värdighet föreslår att K: M:t skulle ega bländ statsrå. dets ledamöter utse en statsminister. — Till stöd för detta förslag har utskottet anfört, att den de båda statsministrarne tillagda högre värdighet, åtminstone så vidt den gäller justitiestatsministern, numera endast förklaras tir historisk grind. Det gattila riksdrotsembetet, som af Gustaf IIL blifvit återupplifvadt, hölls ännu år 1809 besatt, och då man åt dess innehafyare, som tillika Yar främ: ste ledamot af högsta domstolen och president i Svea hofrätt, ville inrymma en plats i det nya statsrådet, kunde detta ej ske med mindre än att han der bibehöll den höga värdighet, hvartill hans fordna rang och innehafvande embeten berättigade honom: Åf denna anledning och då justitiestatsministern tfortfärande intill år 1840 innehade den särskilda ställ ning i förhållande till statsrådets öfriga ledamöter, att han tillika var ledamot af högsta domstolen, blef han beklädd med statsministers värdighet. Sedermera hafva icke blott dessa förutsättningar för bibehållande af den högre värdigheten försvunnit, utan ock en särskild anledning tillkommit, som gör dess upphörande önskvärdt. Det har nemligei, itaä ätt derom finnes något i grundlagen stadgadt, visat sig vara af sakens Hä tur påkalladt, att biana svarsrådets ledamöter alltid funnits någon med den ställning till sina embetsbröder, att konungen före trädesvis valt att meddela sig med lionom, då han pröfvat nödigt att i något ärönde af större politisk vigt, innan detsamma till afgörande företages, på förhand inhemta statsrådets mening, och till hvilken riksdagens kamrar kunnat vända sig, då det gällt att i någon maktpåliggande och regeringens ställning i det hela berörande fråga erfara dess tankar. Detta behof har redan framträdt med den bestämdhet att det ieke kan afvisäs, och det tar dertöre synts utskottet angeläget att undanrödja det hinder, som i Srundiagen finnes derför, att saken må kunna på ett fritt och naturligt sätt utveckla sig så, att den bäst motsvarar sitt ändamål. Detta hinder ligger ijustitiestätsinlnisterns höga värdighet, i följd af hvilken han ansetts sjelfökrifven att intaga en sådan framstående politisk ställning. Konungen nöd: sakas härigenom å ena sidan att vid val af chef för justitie-departementet fästa hufvudsakligt afseende vid den valdes politiska egenskaper, medan han å andra sidan i valet af statsminister är inskränkt till dem, hvilka ega erforderlig skicklighet att bekläda chefskapet för jästitiedepartementet. Utskottet har funnit det i alla afseenden lämpligare att åt konuhgen öfverlemnas att till statsminister titse den af sina rådgifvare, hvilken han finner med störstå fördel för ärendenas gång kunna bekläda en dylik befattning, utan att ett visst departement eller ens något departement behöfde vara dermed förenadt. Ehuru äl den ställning, som sålunda tillkomme statsministersembetet; blefve en följd, att chefen för utrikesdepartementet skulle upphöra att vara statsminister, anser utskottet Honom dock fortfarande böra beämnas minister för utrikes ärendena, enär