nes röst ett uttryck af ångestfull oro. Jag vill ej gifta mig i denna ovisshet; Jag vet ju inte om någon olycka har händt min far. Retad och ängslig som kapten Clanwaring var, kunde han icke återhålla ett halft föraktligt utrop af: — Någon olycka — bahl Han hejdade sig likväl genast och besvor henne med den ömmaste röst att icke stå fast vid sin föresats, icke fram mana olycka öfver Acras förening. May förblef likv5l ingnt bestämd och den retade och otäliga brudgummen tyckte nästan att hon föreföll glad öfver dröjsmålet: I detta ögonblick började kyrkklockorna ringa. Mrs Arde hade visserligen sändt ett återbud till prosten, men klockaren hade ho glömt och de hade således begifvit sig till kyrkan med ringare, i förmodan att bröllopsskaran hvilket ögonblick som helst var att vänta och nu ljödo klockorna med rask och gled klang högtiden till ära. Glömsk af kölden, slog kapten Clanwaring upp ett fönster, i hvars närhet han och May stodo. . Lyssna, May! Säkert kan du ej vilja låta klockorna ljuda förgäfves! Ja, det får jag verkligen säga, min söta vän, att jag tycker vigseln bör ske i dag. hördes gamla miss OClewer yttra ur djupet af sin stora, hvita sidenhatt. Som min nevö nyss. observerade, har det stundom olycka med sig att uppskjuta en vigsel. Jag kan af egen erfarenhet bevitna att till och med, efter ett dylikt dröjsmål, intet gifter mål alls har egt rum. En hemsk hänsyftning för brudgummen, i hvars bleka ansigte blodet hastigt ru sade upp. Lady Lydia skyndade till undsättning, ej så, att hon attackerade Mays beslut, men väl mrs Ardes. Men denna boefanns nu vara lika fast i sin föresats