Aftonbladet – 17 april 1872, sida 2

fått höra något, som var på väg att betags henne sansen. Må himlen förbarma sig öfver min stac kars unga fröken ! klagade hon högt i den kalla, mörka qvällen. Hvilken syndare. hvilken hycklare han är! Att så kasta skugga på en annans goda namn, för att sjelf synas ren! Se så, för hin — hvart bär det nu af? Ty i sin ängslan hade hon tagit miste om vägen och sjunkit långt öfver knäna ned i en snödrifva. Sedan hon ändtligen lyckats arbeta sig upp igen ur densamma fortsatte hon hemvägen, under det att en vigtig fråga tyngde på hennes sinne: skulle hon meddela sin matmor hvad hon hade hört, eller vore det bäst att tiga, efter bröllopsdagen ändå var så nära? Kanske var det Susannas smak för sqvaller som afgjorde frågan. Då en sådan berät telse som denna låg och brände på hennes tunga, var det nästan en omöjlig sak för henne att tiga. Då således mrs Arde gick upp till sig om qvällen för att lägga sig, fann hon Susanna uppe i sitt sofrum. Den sistnämnda anförde med hviskande stämma sin berättelse, eller ungefär hvad Emma Geach till henne hade sagt. Under det de båda stodo på mattan framför eldstaden och det rödaktiga eldskenet lekte på på mrs Ardes ansigte, såg Susanna Cole huru det bleknade-och fick ett uttryck af högdraget förakt. Att mrs Arde i första ögonblicket betogs af ovilja och förskräckelse var obestridligt. Nästa minut utbrast hon i skratt: ? BER ; ae Den der flickan. har velat gyckla med dig, Susanna. Hur kunde du så lätt låta narra dig? Kapten Clanwaring! Nej, kära Susanna, detta är ju rent af löjligt Och så lätt har menniskan att ändra me