Aftonbladet – 15 april 1872, sida 3

RIKSDAGEN. Första kammaren. Rätten till friköpning från beväringsöfningarne. I denna fråga begärdes ordet först at Hr Berg, som ville yttra sig, ehuru han icke egde förhoppning. om att kunna inverka något på frågan. Då förlidet år förslaget till Mmöns reorganisation framlades, hade han uttalat några betänkligheter mot detsamma, men förklarat sig dock vilja bifalla det för att vinna ett starkara försvar. Nu hade situationen väsentligt förändrats, och det var talarens pligt att framställa den åsigt han i djupet af sitt hjerta hyste. Talaren ansåg det visserligen vara ett stort fel, att man icke -satt friköpningsafgiften högre än till 1100 rår; ty den som slipper ifrån öfningarne i fredstid, borde betala vida mera. Men å andra sidan vågade talaren bekämpa den satsen att, blott derföre att ett land kan råka i krig, alla statens högre ändamål måste vika, d. v. s. att personer, hvilkas krafter skulle kunna bättre användas på annat håll, skulle vara nödsakade att lemna sina verkningskretsar för att öfva sig för kriget. Om vårt land kan försvars, sig utan att andra statens ändamål uppoffras, så borde icke heller ett sådant offer hingas. Dessutom vore det billigt, att de som befunne sig i den lyckliga ställning att de kunde friköpa sig, finge gÖrM, Get, enär det är deras rättighet att APVÄnda sina tillgångar hur de behaga. Detta kräfves af den individuella friheten. till hvars försvar talaren här ville uppträda. Tal. älskade icke menniskokött, hvilket blott hade sitt värde såsom ombhölje till den odödlige anden, och han hade icke hört att öfver friköpningsrätten rådde något missnöje, utom hos några folkätare. Tal. hyllade visst icke den bekanta satsen, att för krig ensamt behöfdes pengar, ännu mera pengar och återigen pengar; man nog skulle det vara nyttigt, ifall man erhölle pengar i stället för personer, som icke fylde sina platser såsom fosterlandets försvarare. Tal. kunde omöjligen inse nödvändigheten af att hvar enda man måste gå ut i fält och yrkade på afslag å betänkandet — ett yrkande, som dock tal. under diskussionens lopp förändrade till begäran om återremiss. Hr Hasselrot framhöll det orättvisa i ect rik mans barn skulle kunna friköpa sig från att försvara sitt fosterland, och detta för ett belopp, som för honom vore en spottstyfver, samt öfverlemna denna pligt åt den fattige, hvilken samma land icke bereder på långt när så stora förmåner. Yrkade bifall. Hr Koch uttalade äfven sitt ogillande af de satser den förste talaren framställt och yrkade likaledes bifall till förslaget. Grefve C. G. Mörner, erinrade om att friköpningsrätten tillkommit på förslag af regeringen och att hvarken denna eller någon representant borde tillvitas brist på fosterlandskärlek. Det vore här fråga om friköpning från skyldigheten att i fredstid undergå krigiska öfningar. Hvad beträffade den skyldigheten att i händelse af krig bidraga till landets försvar, delade talaren fullkomligt den åsigten, att ingen borde vara, tri kallad derifrån. en senare tiders erfyrenhet har lärt oss att i krig behöfvas egenskaper som äro vida vigtigare än att kunna i några timmar stå i ledet och skyldra gevär och att i några dagar exercera på Ladugårdsgärdet, Så erfordras läkareskicklighet, och Ola en person, som studerar medicin, i fredstid måste afbryta sin kurs för att ställa sig 1 ledet och exercera, så förlora både han och stäten vida mera derpå än om han fått fortsätta sina studier. Man vet vidare huru vigtigt det är att ha skickliga personer i intendenturen, och brister i denna ha utgjort orsakerna till många af de motgångar som under det senare tysk-franska kriget drabbat fransmännen. En annan brist som i detta kri; uppenbarade sig var att man i Frankrike ej egde personer som förmådde sköta trupptransporterna på jernväg. I allmänhet kunde man säga, att det vore en hel del egenskaper som i krig vore lika nyttiga som exercisfärdigheten, Dertill komme att om ingen rätt till friköpning egde rum, skulle man icke