STOCKHOLM den 15 April. Bland dem, som med någon uppmärksamhet följt kommunikationsväsendets utveckling, är det säkert icke någon, som ej erinrar sig, hurusom ännu för ett och annat årtionde tillbaka, dels inom representationen, dels inom pressen ofta och med eftertryck höjde sig röster, som påyrkade reformer inom postväsendet och inrättningens ordnande på ett sätt, som bättre än hvad då var fallet motsvarade tidens fordringar. Dessa yrkanden blefvo ej heller utan all påföljd. Det var på ständernas initiativ som icke allenast år 1855 infördes ett medelporto för den inrikes brefvexlingen, utan äfven senare vidtogs en nedsättning i det allt för höga postförvaltarearvodet för tidningar och i början af 1860-talet beslut fattades om inrättandet af postdiligenser. I allt detta röjde sig ett lefvande och vaket intresse för utvecklingen af en allmän inrättning, som mer än någon annan kan sägas vara till för alla och vara för alla nödvändig. Och tydligast uttalar sig representationens insigt af den ifrågavarande stora kulturanstaltens betydelse i det år 1859 fattade beslutet derom, att icke vidare af postverket skall påräknas något bidrag till statsverket, utan blifvande öfverskott få användas till postinrättningens ytterligare utveckling. Men om sålunda åtskilliga vigtiga och nyttiga förändringar inom postverket blifvit genomförda ensamt på grund af representationens initiativ, lärer det dock icke kunna bestridas, att i detta såväl som i andra liknande fall det är lämpligast att förslagen till behöfliga reformer inom verket utarbetas af dess styrelse, hvilken eger en fuollständigare inblick i inrättningens organisation, är i tillfälle att iakttaga verkan af hittills gällande föreskrifter samt kan och bör med uppmärksamhet följa utvecklingen af främmande länders postverk samt tillgodogöra sig den erfarenhet, som dervid inhemtats. Så synes äfven den nuvarande poststyrelsen hafva uppfattat sin pligt, då hon för omkring två och ett halft är sedan framlade ett fullständigt utarbetadt, af motiver åtföljdt förslag till Allmän Poststadga; en författning om hvars utarbetande rikets ständer redan år 1810 anhållit, och för hvars åstadkommande särskilda komiter i äldre tider varit tillsatte, utan att dock förut ens något förslag till en dylik stadga kommit i dagen. En del af de i den nämnda Poststadgan innehållna bestämmelser framlades, såsom bekant är, år 1870 till riksdagens pröfning, men endast de föreskrifter, som rörde re kommenderade bref, vunno dervid godkännande. Det är icke nödigtatt nu uppehålla sig vid de omständigheter, som möjligen verksammast bidrogo dertill att öfriga förslag då förkastades. Följden har emellertid varit, att hittills icke någon ny allmän postförfattning blifvit utfärdad, och allmänheten har fortfarande gått miste om de flerehanda lättnader, som af förslaget till Poststadga erbjödos. Posttjenstemännen äro fortfarande hänvisade till en instruktion af — år 1707, som icke längre kan tillämpas, och den, hvilken önskar vinna upplysning om hvad som lagligen är korrespondenters och posttjenstemäns rättigheter och skyls digheter, har ännu i dag att leta sig fram i en massa af gamla, svårtillgängliga kongl. bref och resolutioner, poststyrelsens cirkulärer m. m.; af hvilka en del gälla, andra äro upphäfda, men med afseende å hvilka det mången gång möter största svårighet att afgöra till hvilkendera kategorien en författning bör hänföras. Dertill kommer, att, så länge förhållandena varit och äro sådana vi här framställt dem, man icke kan ernå någon verklig inskränkning af sportelväsendet, hvilket, längesedan utdömdt af riksdagen, likasom af allmänna meningen i landet, är en tunga för allmänheten, på samma gång som det är en olycka för flertalet posttjenstemän, hvilka, till följd deraf, det ena året icke veta hvad de kunna hafva i inkomst det följande. Vi hafva oss bekant, att en jernvägsanläggning på en ort nyligen verkat derhän, att för en postförvaltare löneinkomsterna blifvit nedsatta till föga mer än en tredjedel af förutvarande beloppet. På andra håll framkallas, om än ej i samma grad, en liknande verkan af nya poststationers inrättande äfvensom af ett allmännare anlitande af utvägen att försända tidningar under korsband, hvarigenom posttjenstemännen gå miste om tidningsarvodet m.m. Om derför också för en och annan synnerligen väl aflönad posttjensteman sportelväsendets upphörande kan antagas vara en olägenhet, Isom man på sådana håll kan vara benägen att motarbeta, så kan för det stora flertalet af posttjenstemännen det deremot icke annat än anses såsom en stor och vigtig fördel att få mot en fast och till siffran bestämd aflöning utbyta en så osäker inkomst som den sportelväsendet medför. Men vi anse en sådan reform önskvärd icke blott ur synpunkten af tjenstemännens tliga anspråk; äfven allmänhetens rätt och sas alfla densamma. Det kan, t, ex. fördel pänw... I icke vara lämpligt, äv särskild areitt al behöfva utgöras för att erhålla ÅR lagdt porto för ett paket, som inlemnats . postkontoret; icke heller att i landsorten skall erläggas en särskild afgift för underrättelsen om att ett rekommenderadt bref finnes att å postkontoret uttagas, medan i Stockholm denna s. k. avis utlemnas utan annan afgift derför än vanlig brefbäringsafgift. Och dock är af alla dessa pålagor j ingen så olämplig som den, hvilken uppbär res för s. K brefutskrifning till korrespon. denter, som bo på landet. För denna finnej icke ens någon taxa fastställd, utan grumpy dar den sig på ett stadgande i den ofvällf. S Aj mö Ch X Mt Ar tt Ft mm KA 0 ON At HD FR VR OA OA FR JO I SL an mm rt bota få Gå vt mr Lt hå båt he oh Oo SS oa