samvetsfrihetens och trosfrihetens förkämpar. ly jag kan icke föreställa mig, att dä de ala om den religiösa tanken, de vilja tvinga ss att försvara en enda religion, deras, lenna religion som de vilja påtruga menviskorna med uteslutande af alla andra, denna religion till hvilken de hvarje dag foga nya logmer, som inge de uppriktigaste bland oss afsky, och med hvilka de afse att skapa en kafle för hvarje lojal mun, denna relision som enligt ett ryktbarvordet yttrande skulle vilja göra hvarje bekännare till lik. som en staf i en vandringsmans hand. Antingen äro de icke berättigade att tala om religionen, eller tillåter samvetsfriheten a hvar att yttra sig om denna verldens orsak och ändamål och att tillkännagifva hvad han antar eller betviflar. Denna samvetsfrihet, under hvilken form len än må förete sig, som bön, kult eller församling, eller tvärtom, som ett förnekande af allt detta, är det väl det republikanska partiet, som någonsin förföljt dessa saker? Öppnen edra tideböcker, och I skolen få se hvilken mängd personer, omfattande våra isigter, som hafva med sitt blod och sina lif betalt för häfdandet af denna frihet! Bifall.) Se der på hvad sätt vi äro samvetsfrihetens fiender! Och hvad familjen angår, o, tillåten mig säga med i viss i mån upprördt hjerta: gifves det väl någon dogm, som på ett mer okränkbart sätt blifvit fastställd än dogmen om familjen af den franska revolutionen. Det är hon, som befriat menniskan genom civiläktenskapet, det är hon som frigjort alla dessa, det gamla samhällets parias — judar och protestanter — hvilka man förklarade för bastarder, för bolare, då kyrkan icke hade intervenerat. (Bifall.) Är det icke också franska revolutionen, som upphäft det dittills gällande privilegiet med afseende på arfsrätten,i det hon förklarade samtliga barnen i en familj lika berättigade till arf, och som sålunda afskaffade detta våld, som bestod uti att plundra flertalet af barnen i en familj till förmån för ett enda, för att på detta sätt tillfredsställa slägtstoltheten? Se der de män som angripa familjen! Nej! nej! Det är ej tillåtet att på allvar bemöta dessa anklagelser. Dokument, bevis, man skulle kunna anskaffa sådana till tusental; men om man frågar er, så svaren med den berättigade harmen hos män, som känna dessa stora fakta, såvida frågan göres er af män, som känna dessa samma fakta, men förneka dem, emedan de lefva af den menskliga enfalden. Men denna franska revolution är icke afslutad, och det är olyckan för er; den är icke fullbordad, emedan den blifvit hämmad a dynastier, kungar, pretendenter, äfventyrare, skurkar, som med blodfläckar hafva sud lat det vackraste bladet i vår historia, men bör man väl derför misskänna andan af den franska revolutionen? Bör man förkasta arbetsjemnlikhet, jemnlikheten inför lagen, jemnlikheten i beskattning, jemnlikheten i familjen, i arfsrätten, insättandet af förnuftet och rättvisan i stället för de monarkiska nyckerna, godtyckligheterna hämndutbrotten och orimligheterna. Måste man öfverlemna allt åt personer, som icke en gång skulle ha nog talang, energi eller karakter för att återföra oss till den gamla reginen? Denna franska revolution har varit hotad. Hon är hotad alla dagar. Man tillåter sig mot henne ständiga angrepp, ett slags fa orikation af lögner, men frågen bonden, arbetaren, borgaren, alla dessa som ha känsla för sanningen, frågen dem, om de vilja låta vlt sättas på spel genom en hop odugliga och oförbätterliga personer. (Bifall) Hvad som emellertid ingifver mig tro på ramtiden är, att detta skulle vara alltför örhatligt, och att demokratien till den grad blifvit den mark, på hvilken vi befinna oss, och den luft vi andas, att allt detta är såiom det icke vore verkligt. Slutligen — varför skulle jag icke kunna säga det?— vad som ännu mera styrker min tro på framiden är, att det synes mig som om den man, wvilken står i spetsen för regeringen, icke kulle kunna glömma hvarken sitt ursprung, ina studier eller erfarenhetens lärdomar. Han jet och han bör veta, att det finnes någoning ännu skönare än att ha skrifvit franka revolutionens annaler, nemligen att ringa henne till afslutning och sätta kronan ä sitt verk genom lojaliteten och ärligheen i sin styrelse. (Långvariga bifallsyttingar. Upprepade rop af: lefve republiken! efve Gambetta!) P ? oT mes innehöll nyligen från sin speciella tor pondent i Morrie ett bref om Den ;bonmapartistiska konspiratio11, I Nvilkel nå ett gisslande sätt visades stt det var Thiers aaktionära politi 5 : politik, som utsjorde det farligaste Vamentet i denna konpiration. På grund af dev., bref har Times uu erhållit en skrifvelse från e. ansman, hvil: en visserligen erkänner det föl honap arti men gynsamma i de reaktionära Berävder om den nu varande regeringen låter. na sig till last, men som äfven visar, är onapartisterne icke lägga händerna i kors, tan att de under en mäktig och statslik rganisation utöfva en energisk verksamhet, som kan ledd till de allvarligaste följder. Den intressanta skrifvelsen lyder in extenso ålunda: I första rummet måste anmärkag, att den ejserliga regeringens mekanism, undergått tycket liten förändring. Samma administralonssystem tillämpas på samma sätt och i amma anda. Om de män, som sköta makineriet, hafva vexlat namn, kan det dock cke sägas att de vexlat mål eller medel att