nom trappgallret i tredje våningens förstuga, medan i bottenvåningens förstuga alla husets tjenare, hvaribland äfven Gander, stodo i en bop, halft dolda, för att ej besvära de små sångarne. Sedan alla verserna väl voro sjungna, kom den slutliga välgångsönskningen, ej sjungen, men talad, Vi önske eder on glad jul, nådig herre och al höga damer och herrar! Och ett godt, nytt är De små hvitklädda åhörarne högst uppe klappade i händerna och tjenstfolket der nere gjorde likaledes, Nu hade det alltid varit vanligt under dessa bifallsyttringar att sir Denes dörr blifvit öppnad på glänt inifrån och att. en hop silfverpengar lika många som de sjungande barnen, kastats ned ibland dem. Att dessa med lifigt intresse väntades af barnen, bör ej heller någon undra på. Men denna morgon spanade barnen förgäfves uppåt. Dörren förblef stängd. Kommen ned, mina småz, vopade vänligt en af de förnämsta, qvinliga domestikerna slutligen, sedan denna väntan räckt länge nog. Kommen nu hit ned, för att få varmt och godt kaffe. Sir Dene sofver kanske; han är inte rätt rask nu; han skickar nog pengarne sedan. Till åtlydnad af kallelsen skyndade barnen ned, så tyst och fort de kunde, för att erhålla sin vanliga, goda frukost och Gander begaf sig upp. Kanske är han för trött, att stiga upp sjelfr, tänkte den gamle hofmästaren, och ligger nu och väntar på att jag skall komma och hemta silfverpenningarne. Jag vet att han lade dem i ordning på bordet i går afton, Sedan Gander sakta hade knackat på dörren men ej fått något svar, gick han in, Rummet var i samma skick som den före: