Aftonbladet – 13 april 1872, sida 6

nnas undantag, Republikanerne förfäktajd olkundervisningens sak, men alltid med dela amla franska idgerna. Staten skäll göra ls lt, och då staten gör i detnärmaste intet, ntaga republikanerne en afvaktande hållning ls ch göra äfven de ingenting, I ett land d ned mera vana vid sjelfstyrelse skulle man ls ammanskjuta penningar och inrätta fria skoor, men i Frankrike förspörjes ingenting :. ådant, — Vid öppnandet af generalrådet il jouen den 8 dennes uppstod en liflig dis-ls ussion om ett bref från en medlem vid ji amn Gordhomme, som har blifvit dömdli ill två års fängelse och flytt till Belgien. 1l Jan har nu skrifvit till generalrådets ord-: örande och bedt att han skall interveneral: ill Hans fördel, på det att han må erhålla l rättighet att taga säte i rådet. Ledlemmar: vt venstern understödde hans anhållan, hvil-. ken åter rönte det mest afgjorda motstånd li vt högern, Gordhommes begäran förkastar . les slutligen med 39 röster mot 8. De bonapartistiska tidningarna, säger Re. publique Frangaise, upphöra icke att förklara, att deras skyddsherre icke konspirerar. Med ett groteskt allvar har den bäst underrättade af dessa tidningar till och med värdigats meddela oss högst märkliga samtal, af hvilka skulle framgå, att den höge gästen på Chiselhurst med harm afvisar hvarje tanke på ett olagligt uppträdande. När man en gång innehaft den första tron i verlden, låter man honom säga, kastar man sig icke i äfventyr, i hvilka man kan kompromettera sin värdighet. Med ett ord, man vill, att vi skola anse konspiratören från Boulogne, Strasbourg och den 2 December för ett slags legitimt majestät, som insveper sig i en flik af fanan vid Sedan likasom Henrik V i sitt hvita baner och i en majestätisk isolering afvaktar att blifva återkallad genom den frivilliga entusiasmen bos detta Frankrike, som han så mycket älskat. Men till olycka för denna hyggliga legend, som man söker inskärpa hos våra konservative, hvilka äro föga böjda för revolutionära försök, och till olycka för denna den patriotiska resignationens Napoleon,som man låtit efterträda fredens Napoleon, finnes en allt för påtaglig verklighet som gifver dementi åt den falska godmodigheten i denna hållning. Den oroliga häftigheten hos herrskarens agenter utvisar en mera liflig ärelystnad, och de nyheter, som komma från London, medgifva icke något tvifvel om att man der borta verksamt arbetar på att besolda den konspiration, som här är i verksamhet. Redan sedan lång tid har man berättat, att f. d. kejsaren försökt öppna underhandlingar om-mer-eller mindre ansenliga lån. Journal des Debats, som icke plägar prata i vädret, återgifver nu en bestämdt formulerad underrättelse i detta hänseende. Exkejsaren skall i London ha upptagit ett lån på 7 millioner med rättighet att få öka det till 15 millioner. Denna nyhet, hvilken är känd redan sedan flere dagar och får en allvarsam vigt genom den tidning i hvilken hon meddelas, har icke varit föremål för någon dementi å de bonapartistiska tidningarnas sida. Hon måste således tills vidare anses såsom grundad. Om hon är grundad, måste vi först och främst anmärka att hon står i en sällsam kontrast till den fabel, som blifvit utspridd af de trogne och som framställer familjen Bonaparte i en pekuniär belägenhet, som måste väcka ädla själars medlidande. Man måste tro, att den förre l1edaren af Frankrikes öden haft tillfälle att för sin egen räkning rädda stora tillgångar, emedan han kan få låna så ansenliga summor. Vidare måste vi med Journal des D6bats anmärka, att man icke lånar 13 eller ens 7 millioner för att använda dem för sina personliga utgifter. Huru stor förmågaatt slösa man än må tillskrifya den man, som Troplong kalläde Napoleon III, kan man dock icke anse honom i stånd att för sina privatbehof konsumera desså 7 eller 15 millioner, icke ens med tillhjelp af de glupskaste af sina trogne. Den 8 dennes öppnades åter Ecole de mådecine i Paris, hvilken, såsom vi förut omtalat, varit stängd till följd af de demonstrationer, som egde rum mot prof. Dolbeau. Föreläsningarna skulle åter börja den 11 dennes. Huru långt det politiska hatet för närvarande går i Frankrike synes af följande verkligen upprörande tilldragelse: Den för sitt deltagande i kommunupproret bekante målaren Courbet hade inlemnat tvenne taflor till den förestående tafleexpositionen. Båda taflornatillbakavisades af den för de inlem nade konstverkens granskning tillsatta juryn, icke för någon underhaltigheti konstnärligt hänseende futan derföre att,isåsom en medlem, hr Meisonnier, yttrade, det vore en hederssak för alla franska konstnärer att en gång för alla utesluta detta namn från sina utställningar. . De af. regeringen tillsatte medlemmarne, Robert Fleury och Larrien, framhöllo förgäfves, att, när detvar fråga om en exposition, konstnären hade rättighet att endast blifva bedömd såsom konstnär. Juryn förblef obeveklig. — Konstitutionsutskottet har under den OO dann ac And: anta rdning Af: hiv an Hhvnan,.