RN Sn som dess anförare är ett; att ställa sig i spetsen för några verkliga principer och blifva deras bärare är ett annat. Hittills har den värde grefven endast fungerat i det förra hänseendet. Få nu se hur han reder sig i det senare. Kamrarne hafva i dag på f. m, sysselsatt sig med frågan om ändring af bestämmel serna i 72 2 regeringsformen rörande riksbankens sedlar. Såsom man torde erinra sig, hade K. M:t för riksdagen framlagt en proposition, som dels afsåg att undanrödja det hinder, som anses ligga i den nu gällande bestämmelsen, att bankens sedlar skola med silfver inlösas, mot införandet af en guldmyntfot, dels ock att sålunda begränsa och reglera riksbankssedlarnes tvångskurs, att de skulle erkännas såsom lagligt betalningsmedel endast så länge de af banken med rikets verkliga mynt inlöstes. Det k. förslaget stadgade derjemte att egenskapen af lagligt betalningsmedel ej skulle få tillläggas andra sedlar än de af riksbanken utgifna samt afsåg slutligen att möjliggöra införandet af en lagbestämmelse, som ålade privatbankerna att inlösa sina sedlar med mynt. Detta K. M:ts förslag hade blifvit af konstitutionsutskottet afstyrkt, bland annat och kanske hufvudsakligen af det egendomliga skäl, att privatbankssedlarne befarades derigenom kunna få så god kredit, att de kunde derigenom undantränga riksbankens egna sedlar. Deremot hade utskottet, för att tillmötesgå den kongl. propositionens afsigt i hvadden rörde undanrödjandet af hindret för införandet af guldstandard, framställt ett eget ändringsförslag, som gick ut på att helt enkelt ur paragrafen utesluta orden med silfver, så att den sista satsen i paragrafen skulle komma att lyda. sålunda: Dessa sedlar skola, vid anfordran, efter deras lydelse af banken inlösas. Utskottets betänkande gick alltså, kort sagdt, ut på att lemna frågan om tvångskursen alldeles oberörd, men undanrödja hindret mot införande af guldmyntfot. Då detta betänkande i Andra kammaren föredrogs, blef dess första punkt, som afstyrkte den kongl. propositionen, utan når gon öfverläggning bifallen. Det visade sig sedan under debatten om den andra punkten, att beslutet tillkommit något oförvarandes, emedan flere talare gåfvo tillkänna att talmannens framställning hade undgått dem och att de endast af denna anledning underlåtit att yttra sig i ämnet. Klubban hade likväl nu en gång fallit öfver kammar rens beslut, och dermed var den kongl. propositionen för denna riksdag fallen, ehuru det af yttranden, som sedan afgåfvos, visade sig, att densamma icke saknade sympatier äfven bland åtskilliga inflytelserika medlemmar af kammaren. Detta resultat, som naturligtvis snart blef kändt i Första kammaren, hindrade likväl icke att debatten om denna punkt der blef temligen vidlyftig. De fleste talare yttrade sig derunder för bifall till det kongl. förslaget, men kammaren beslöt emellertid, tydligen med hänsyn till den utgång frågan fått i medkammaren, att återremittera punkten till utskottet: Detta beslut fattades med 58 röster mot 45, hvilka afgåfvos för bifall. Under det Första kammaren sålunda debatterade den redan fallna k. propositionen, sysselsatte sig Andra kammaren med utskottets kontraförslag. Debatten derom öppnades af statsrådet Bergström, som till en början redogjorde för de motiver, som föranledt regeringens förslag, hvilket, med hänsyn till de mycket motsatta åsigter, som förut gjort sig gällande i hvardera kammaren i fråga om förslag till förändring af 72 3 R. F., afsett att vara ett förmedlingsförslag, som han, för att möjliggöra införandet af guldmyntfot, ansett sig böra afgifva, ehuru han icke frångått sina åsigter om det principielt riktiga i ett fullständigt borttagande af tvångskursen. Hvad åter utskottets motförslag anginge,:så förklarade hr statsrådet detsamma vara det sämsta, som i denna fråga blifvit framstäldt, ty genom uteslutning af orden med silfver skulle man alldeles borttaga den garanti för banksedlarneg infriande med verkligt mynt, som varit afsedd med införandet af denna bestämmelse vid 1850—51 årens riksdag. Tal. hemställde derföre ett förslaget måtte återremitteras, på det att t. ex, genom insättande af orden med silfver eller guld det åsyftade ändamålet, möjligheten att införa guldstandard, skulle kunna vinnas, utan att den nämnda garantien borttoges. Denna mening understöddes af många talåre, såsom hrr Mannerskantz, Wijk, Sjöberg, Dufva, grefvarne Sparre och Posse, hr Lithner, frih. Gripenstedt, br Sven Nilsson i Österslöf. Några af dem, såsom hrr Dufva och Gripenstedt, gåfvo dock företräde åt de i regeringspropositionen begagnade uttryc ken med-rikets verkliga mynt, Åtskilliga ledamöter af utskottet, såsom hrr Koskull, Lyttkens, Nils Larsson i Tullus, Per Nilsson i Espö och några andra talare, ansågo deremot utskottets förslag kunna oförändradt antagas, enär de förmenade att bestämmelsen det sedlarne skola efter deras lydelse infrias yore fullt betryggande, då det väl aldrig förnuftigtvis kunde komma i fråga att utfärda sedlar, lydande på annat än mynt. Genom votering, som utföll med 92 röster emot 85, blef dock utskottets förslag återremitteradt. Kort innan detta resultat blef kändt i Första kammaren hade behandlingen af utskottets förslag börjat äfven der, och öppnades öfverläggningen af hr Wallenberg, som lifligt bekämpade detsamma, yrkande afslag derå. Då emellertid underrättelse snart meddelades om Andra kammarens beslut, blef äfven här den åsigten snart allmän. att förslaget borde återremitteras.