Aftonbladet – 13 april 1872, sida 6

———ALDTLe -Ett föredrag om läseriet, som i ons dags afton kl. 6 på vetenskapsakademiens hörsal hölls af en hr C. Lundström, gick hufvudsakligen ut på att visa, att :den religiösa rörelsen ivår tid, sådan hon framträder i läseriet och i åtskilliga sekter, om hon än verkar något godt, dock åstadkommer mera skada derigenom att hon uppväcker söndring inom kyrkan och gifver åt lekmannaverksamheten en utsträckning, som är stridande mot god ordning och gör intrång i presternes verksamhet. Angående kyrkans och statens förhållande till hvarandra sökte han visa, att yrkandet på deras åtskiljande icke eger något stöd i den heliga skrift. . Till grund för detta yrkande ligger den tanken att statens ingripande skall verka skadligt på kyrkan, således ett misstroende till staten. Hvarken hos Kristus eller hans apostlar finna vi spår till ett sådant misstroende; ehuru statsmakten på deras tid var hednisk. De bekämpade aldrig den verldsliga makten, utan uppmanade tvärtom städse till underdånighet under densamma. Kristus Hade ju sagt: gifver kejsaren det kejsaren tillhörer, och mitt rike är icke af denna verlden och hans apostlar förmanade de kristne att vara all mensklig ordning undergifne m. m. Häraf drog föreläsaren den något förvånande konklusionen, att yrkandet på kyrkans skiljande från staten är från kristlig ståndpunkt obefogadt. I fråga om läseriet anmärkte han, att man under denna benämning sammanblandar mycket olika företeelser, så att man dit äfven räknar baptister, metodister m. m., ehuru de som ansluta sig till dessa sekter affalla från den tro; till hvilken de först vid dopet och sedermera vid sin första nattvardsgång bekänt sig. De egentlige läsarne deremot äro kristne, som söka sin salighet, och ledarne för denna rörelse äro välmenande personer; men hvad som måste anmärkas mot densamma är att lekmän här uppträda såsom lärare på ett sätt, som utgör ett intrång i detstånds verksamhet, som såväl enligt gudomligt förordnande som mensklig lag har till uppgift att förkunna Guds ord. Hvar och en bör, me: nade talaren, förvlifva i det kall, hvaruti Gud satt honom. Desse lekmannapredikan: ter äro i allmänhet allt för okunnige. Deras predikningar så väl som den massa andliga ströskrifter, hvilka spridas, gå på sidan af Guds ord. De framhålla allt för ensidigt försoningen men lägga icke tillbörlig vigt på de olika graderna i nådens ordning, väckelsen, omvändelsen m. m. Bland religiösa partier i vårt land satte talaren Schartauanerne särdeles högt, emedan de voro frie från nyssnämnda ensidighet. De hålla sig äfven alltid till sina prester och söka hos dem råd i andligt hänseende. Talaren framställde åtskilligt af sina egna or farenheter angående de religiösa rörelserna i vårt land: Han hade känt många sanna kristna. Dessa tillhörde alla. de stilla i landet. Om man frågade dem om de hört den eller den kringresande predikanten, blef svaret vanligtvis, att de hört honom en gång, men ej kände sig uppfordrade att höra honom mera, ty det han hade att säga var så olikt det presten sade, och dessutom tyckte de att det var orätt att gå ifrån sitt kall och ingripa i en annans. Vi anse ej nödigt att meddela något utförligt referat af föredraget och ännu min. dre att ingå i någon kritik af detsamma. Läran om statskyrkan såsom en kristlig och biblisk institution och om presternes monopol på att förkunna kristendomen torde väl numera få anses tillhöra en öfvervunnen ståndpunkt. Vi vilja blott tillägga, att de, som på grund af annonsen väntåt sig något slags utredning af en bland dagens vigtigaste frågor, måste ha funnit sig skäligen bedragne vid åhörandet af dessa enfaldiga utgjutelser.