anvisas. Vid Stämman förekommer, bland annat, ul diskussion och afgörande gjordt yrkande om Bolagets upplösning, Stockholm den 26 Mars 1872. Styrelsen. (2470) STOCKHOLM den 13 April. Kastar man en blick på de europeiska samhällenas historia under de senaste seklen, så skall man finna, att frågan om beskaltningsrätten varit en af de väsentligaste, för att ej säga den väsentligaste af de tvistepunkter, hvilka utgjort hufvudföremålet för deras strider, som omfattat det enväldiga eller det fria styrelsesystemet. Allt ifrån de tider, då Ludvig den XIV:de i ungdomligt öfvermod, utstyrd i ridstöflar och jagtpiska, infann sig i franska parlamentet och tvang detsamma att inregistrera hans påbud, eller då Strafford hotade att låta skära öronen at John Hampden, ända ned till vår egen tid har denna fråga städse utgjort ett aldrig uttömdt tvisteämne emellan konungamaktens och folkmaktens försvarare, Den latinska racen har i detta hänseende visat sig mera medgörlig än den anglosachsiskt-germaniska. Det lyckades sålunda fullständigt för Frankrikes enväldiga konungar att få beskattningsmakten i sina händer, då det deremot befanns att Englands fölk-i detta hänseende var fullkomligt omedgörligt. Följden deraf var också den, att då bourbonerna ungefär halftannat sekel med ohejdad fart öste ur Frankrikes skattkammare och. dymedelst åstadkommo ett under vissa perioder obestridt välde i Europa; så måste Stuartarnes en gång så stolta konungaslägt tigga sitt bröd ur en främmande potentats händer, och slutligen nära nog förgås i elände under Italiens sköna himmel. Englands parlament visade sig vara en korporation af helt annat skrot: och korn än dessa bugande parlamentsråd, hvilka med rädd ängslan i nästan bokstaflig mening böjde sig för Ludvig den XTV:s piska, De skandinaviska länderna och särskildt vårt eget fädernesland hafva ej alltid befunnits vara helt och hållet på det klara i afseende på denna sak. Visserligen står i vår grundlag ftaladt om svenska folkets. urgamla rätt att beskatta sig sjelft och visserligen har denna dess rätt så att säga teoretiskt aldrig varit bestridd, men il, praktiken hafva dock hvarjehanda ej ovärgentliga afsteg derifrån skett. Sålunda hafva icke så få skatter: blifvit pålagda genom herredagar, till hvilka det egentliga folket ej hade något tillträde, och några af våra konungar hafva verkligen lyckats att i viss mån bemäktiga sig en del af folkets beskattningsrätt. Något sådant afgörande ingrepp uti och bestämmande utaf vår beskattning, som den hvilken bourbonerna egde i Frankrike, har dock aldrig egts af våra konungar, icke Jens af Carl XL I formen åtminstone har alltjemt svenska folkets beskattningsrätt varit erkänd äfven under våra en-. väldiga konungar. Men isynnerhet under. senaste tiden af vår gamla ståndsrepresen-. tation utbildade sig ett system, som, om det också ej enligt lag lade beskattningsrätten i konungamaktens händer, dock på sätt och vis gjorde denna rätt beroende af densamma. Sammansättningen af de båda s. k. förstal. stånden var nemligen sådan, att konungamakten i sjelfva verket disponerade majoriteten af deras röster. Konungamakten hade sålunda de facto beskattningsrätten till gan-l, ska stor del i sina händer, om också förstärkta statsutskottets lottsedlar ibland ejj. utföllo efter önskan. Den, som något följde med förhandlingarne under de senaste 30 åren af den gamla representationen, vet emellertid allt för väl att i de flesta fall kunde man taga för gifvet, att konungen dref sin vilja igenom i beskattningsfrågor,! vare sig att dessa öfverensstämde med folkets önskningar eller ej. Om det derföre också stod i grundlagen, lika oförtydbart som nu, att svenska folket egde beskatta sig sjelft, och att konungen. ej egde derom besluta, så blef dock utgånI. gen i de flesta fall sådan som konungen önskade och folkets penningpung stod derför i sjelfva verket till. konungens fria disposition, om också ej metoden att vinna ett tillfredsställande resultat var fullt så enkel, l som den hvilken begagnades af Frankrikes: konungar. Ett under decennier obestridt). faktum var det emellertid, att skatter kunde : både påläggas och utkräfvas af svenska folket, utan att dertill behöfdes bifall från den. folkvalda delen af representationen. Såväll adelns: som presteståndets representanter. voro som bekant icke beroende af fölkvalj och kunde gålunda votera hvilka skatter : som helst, utan att de på något vis riske-å rade att förlora sina platser som representanter och, som vi allt för väl veta, begagnade de sig i rikt mått af denna sin frihet. Det var nästan exempellöst att icke K. M:ts anslagspropositioner vunno betydlig I majoritet inom dessa båda stånd, och listorna till det förstärkta statsutskottet uppgjordes alltid med full visshet om seger, antingen af regeringen sjelf eller af dess pålitliga pbundsförvandter. Visserligen var, regeringon ibland beroende af den fatala lottsedeln, men i de flesta fall hade den dock tur dervid, så att folket i sjelfva verket ej hade någon annan garanti för att ej dess skatter skulle blifva för höga än den, som låg uti konungamaktens grannlagenhet i sättet att begagna sig af sin makt. Representationsförändringen 1865 fördel samhället in på en annan väg. Den gjorde slut på de privilegierade ständen och till följd deraf äfven på konungamaktens förmåga att, oberoende af folkopinionen i landet, genomdrifva anslag, som hade ökade skatter till följd. I dessa dagar ha emellertid händelser inträffat, som visa att fastän de gamla formerna hafva upphört, så vill man ändå försöka att vindicera något af deras anda åt den nya representationen. Man söker nemligen att med prejudikater, klyvftioa lagtolkningar m,. m. visa, att riksLU ee a RN rg RE KA AA (TO Vv a AR 0 AA VR TO OL ni hl mn om fred fot Jon ne