Aftonbladet – 13 april 1872, sida 2

skull, eller för att hjelpa någon annan? frågade Otto. ; För sir Dene, naturligtvis, svarade Gander med en sväng på tduken, som vitnade om att han visst icke skulle göra sig ett sådant besvär för någon annan. Nå, ja; det skulle väl. vara en osanning, men himlen torde nådeligen förlåta mig den synden, för min gamla herres skull. Ser ni, mr Otto, han är för gammal att tåla vid att man spelar honom dylika puts. Förlusten af dessa juveler tär på hans sinne och jag är inte rätt säker på hvad slut det kan taga. En kort tystnad uppstod. -Lagkarlen stod med sänkt hufvud, liksom fördjupad i tankar och Gander väntade synbarligen på ett Svar. Säg mig öppet, hvarför du har talat med mig om allt detta, sade Otto och såg hastigt upp. Hans afmätta och liknöjda ton hade nu gifvit rum för ett uttryck af mycken bestämdhet. Du har någoti tankarne, Sander, som du inte rent ut velat säga. Ja, efter ni frågar mig bestämdt, sir, så vill jag säga det. Kapten Clanwaring har bagit juvelerna. En ytterst obehaglig känsla bemäktigade sig Otto vid dessa ord. Han yttrade hastigt ett tillrättavisande svar och tillsade Gander att akta sig för en dylik beskyllning. Det kunde icke vara Ottos pligt att förråda sin bror. Jag är lika viss derpå, söm att vi två nu stå här och tala med hvarandra, sva rade Gander. Sedan alla de främmande nade rest i går qväll, kom mrs Letsom in ill mig här, i handkammaren, började åter ala om juvelerna och bedyrade att-hela ruset skulle genomletas och allt tjenstfolkets saker visiteras. Bäst det var kom kapten