Aftonbladet – 12 april 1872, sida 2

på vägen, skulle den för det närvarande vara ofarbar. Att komma till Worcester var således icke att tänka på. Förmedelst stor ansträngning, hunno de fram till en ensligt liggande arrendegård, bortom gärdet och inom dess gästfria murar och stall, erhöllo både menniskor och hästar väl behöflig hvila och skydd, medan den stora, tunga vagnen stod djupt ned i drifvorna, omöjlig att röra, men genom pålagda hösäckar skyddad för förstörelse. Vi vilja icke trötta läsaren genom att längre uppehålla oss vid det missöde som så alldeles oförmodadt hindrade squire Arde från att återvända hem på utsatt dag. Ehuru folket i arrendegården gjorde allt för att lindra obehaget af detta dröjsmål, kunde squiren ej återhålla sin otålighet, då både söndagen och måndagen förgingo och ännu ingen möjlighet ansägs vara att fortsätta färden. Han gick utan ro, af och an; han tittade ut genom dörren, han öppnade fönstret, han -rådgjorde med både kusk och konduktör. Alt förgäfves. De öfriga skämtade med honom och menade att äfventyret ingalunda var att klaga öfver. Till slut yppade squire Arde orsaken till sin oro: — hans dotter skulle gifta sig följande dag, men det kunde icke ske om han ej kom hem, emedan han hade giftermålslicensen på fickan. Besinna blott, om jag inte skulle komma hem tills i morgon bittida! utbrast mr Arde, gripen af förskräckelse vid blotta tanken härpå. Nå ja, svarade hans qvinliga reskamrat, uppmuntrande, det vore ju ingenting värre, in att ceremonien fick uppskjutas ett par lagar. (Forts.)