Aftonbladet – 12 april 1872, sida 2

;j vara så illa. Jag är säker på, att med vägon ihärdighet går det nog framåt. Snön nåste ha drifvit tillsammans, just här. Ja, så är det, sir. Hade vägen varit sålan förut, skulle vi inte kommit så långt, nen här stanna vi. Hvad är att göra, Smith? skrek Bquire Arde så högt han förmådde till kusken, Hvad är att göra?Ingenting, så vidt jag kan se, svarade cusken helt lugnt. Om jag drifver fram hästarna nu i mörker och snöyra, så kan let hända att vi störta utför en bank och sätta lifvet till, både folk och kreatur. ; Äfven squire Ardes otålighet kunde ej fordra ett sådant försök. Han påyrkade lott att de varsamt skulle göra sig förvissade om förhållandet, ett förslag som deades af hans reskamrater. De ansågo det vara möjligt, att snön drifvit tillsammans ust på denna punkt och att, blottde kommo ram der, resan sedan skulle kunna fortsättas. Ett försök gjordes således, Konduktören ch herrn med repeteruret gingo fram till mufvudet på förhästarne och lyckades verkigen bringa vagnen några fot längre fram; men nu blefvo drifvorna ännu djupare; kusken var öfvertygad om, att de hade kommit af vägen och att äfven detta varsamma framåtskridande var högst farligt. De nödgades således finna sig i sitt öde att illbringa det återstående af natten, der de oefunno sig. Då det dagades, befanns kuskens förmolan vara alldeles riktig: de voro ej längre å vägen och Huru vagnen hade kommit dit ler den stod, ute på en åker, utan nägon lyckshändelse, syntes nästan som ett unlerverk. Snön föll oupphörligt, och hade le äfven kunnat komma upp ännu en gäng