ligande ord äro insatta, tillägga vi, i anledning af Aftonblads-recensionen, följande: 1. I Tidskrifts-artikeln är icke fråga om att i någon måtto bestrida riksdagen dess i 57 2 RB. F. tillförsäkrade befogenhet att utöfva svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta. Ämnet för artikeln är: att ur grundlagen och dess mera än 60-åriga tilllämpning visa huruvida, sedan till följd af denna rätt vissa medel blifvit, vare sig från sekler tillbaka eller i senare tid, anslagna till statsverket med egenskap att utgöra icke blott temporära tillgångar till nästa riksdag för statsutgifternas bestridande, utan ordinarie, permanenta, ständiga statsinkomster, samt såsom sådana (såsom ordinarie statsmedel) blifvit ställda till konungens disposition efter riksstaten enligt R. F:s 64 2, riksdagen eger rätt att utan konungens bifall återtaga, upphäfva, minska eller ändra dessa inkomster, om hvilka den redan, med utöfvande af beskattningsrätten, stadgat sådana bestämmelser. — 2. Hvarken i vårt språk eller i något dermed beslägtadt hafva orden sig beskatta annan betydelse än den af Hans Järta (främste författaren af 1809 års regeringsform och T motiverna dertill) här ofvan uppgifna. ObeI gränsadt envälde i beskattningen tillkommer visserligen icke representantkamrarne ens i stater med en i flera afseenden friare författning än vår. I Danska Grundlovens 47 2 heter det: Ingen Skat kan paalegges, forandres eller opheves uden ved Lov (således genom begge statsmakternas beIslut), och Tysklands m. fl. staters senaste JT författningar bjuda, att budgeten fastställes durch ein Gesetz. Till ändring i svenska statens ordinarie inkomster fordras jemväl att begge statsmakterna äro ense. — 3. Långt ifrån att vår statsförfattnings historia skulle tala emot den åsigt, Tidskriftsartikelns författare i detta ämne utvecklat, visar den oemotsägligt (se citaterna i artikeln), att från muräldsta tider folket eller dess ombud icke ansetts lagligen ega att egenmäktigt förändra, ännu mindre återtaga och upphäfva de åtagna ständiga årliga utskylderna för bestridande af statens hvarjehanda behof, i motsats till de nya gärderna eller bevillningarne. Detta är svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta. — 4, Redan för sexton år sedan är i 2:a bandet af arbetet Sveriges statsförfattningsrätt, i ett annat sammanhang, framställd erforderligheten af konungens bifall, derest rubbning i dessa ordinarie inkomster skall kunna tillvägabringas, och samma mening är uttalad i de senare skrifter i statskunskap, hvilka lemna sammandrag af Sveriges grundlagar, t. ex. i Svedelii Anteckningar i denna vetenskapsgren, 1 delen, s. 145. Icke blott genom särskilda s. k. precedensfall eller prejudikater af konstitutionsutskottet, utan så ofta fråga härom förekommit, har riksförsamlingen sjelf under den tid af mera än 60 år, som förflutit efter 1809, tillämpat denna uppfattning af grundlagens bud, så attt. ex. hvad särskildt beträffar mantalspenningarne, 1841 års ständer, hvilka visserligen icke voro liknöjda när det gällde riksförsamlingens konstitutionella rättigheter, genom skrifvelse den 1 Mars i und. anhöllo om K. M:ts sanktion å den förändring, att sagda afgift icke skulle åläggas för än efter fyllda sjutton års ålder. Konstitutionsutskottet och riksförsamlingen (för att ej återigen nämna den främste författaren af 1809 års grundlag och motiverna dertill) hade dock under antydda långa tidsperiod och har alltjemt inom sin krets många tänkande män, de der strängt fasthållit hvad med riksdagens be skattningsrätt enligt vår konstitution rätteligen förstås, men hvilka, på samma grunder som Tidskriftsartikelns författare, lika strängt och opartisk hållit på det konungen tillkommande veto i fråga om rubbning af statens ordinarie inkomster. Måhända anser sig recensenten kompetent nog att äfven mot dem utslunga fraser om bristande 10gisk slutkonst, om huggandet i vädret, om spridande af statsrättsläror, som föga med grundlagen öfverensstämma, om oförmåga (tyvärr) atti allt begagna den år 1809 vunna segern som vederbort 0. 8. Vv.? — 5. Då Kamrarnes gemensamma voteringar endast äro tillåtna om sådana finansiella ärenden (R. O. 65), hvilka riksdagen ensam eger afgöra, så att konungens sanktion icke erfordras, torde hänvisningen till detta grundlagsbud icke skäligen kunna anses såsom främmande för artikelns hufvudfråga; och hvad angår orden statens reglerande i R. F:s 69 så har, ända sedan riksdagen 1809—10 (se den då upprättade riksstat), man dermed förstått den åtgärd att, sedan statens utgifter blifvit bestämda, genom bevillningar fylla hvad som utöfver de ordinarie inkomsterna, hvilka redan förut blifvit ställda till konungens disposition, tarfvades till dessa utgifters bestridande (R: F. 59), så att debet och credit måtte gå ihop: — 6. Grundlagen talar icke om ordinarie skatter, utan om ordinarie inkomster, och stadgar samma reglor för alla nitton, från hvilken källa dessa inkomsttitlar än inflyta. Att här undantaga några vissa under namn af skatter (ett ord, hvilket, som hvar man vet, i finansläran är ganska obestämdt efter olika skribenters uppfattning), dertill gifver grundlagen icke den ringaste anledning. Bötesmedlen, revisionskillingarne m. m. äro likasåväl ordinarie statsinkomster som t. ex. mantalspenningarne. 7. Indelningsverket är, som vi veta, till väsentlig del grundadt just på vissa af ifrågavarande statsinkomster. — 8. Hvad beträffar den framställda anmärkningen angående åberopandet af 1144R.F., så hänvisas till Sveriges statsförfattningsrätt 3 Bandet om privilegier, — 9. Hvad slutligen vidkommer jernvägstrafikmedlen, telegrafmedlen, skogsmedlen, så är här icke fråga om statens eganderätt till jernbanorna, telegrafattiraljen och skogarne, utan om konungens hittills obestridda rätt, till följd af hans administrativa lagstiftningsmyndighet, att förordna angående beloppet af de afgifter, genom hvilka dessa ordinarie inkomstkällor bildas. Att öfversätta konungens veto, när det gäller rubbning af ordinarie eller ständiga etatginkamtter. med: satt kannnoeen hockat.